Ingår i temat
Kommunicera mera!
Läs senare

Lika viktigt att kunna lyssna

Att barn inte vill prata och berätta väcker ofta oro i onödan, anser Barbro Bruce, logoped och universitetslektor. Hon tycker att man borde fokusera mer på lyssnandet och språkförståelsen.

27 okt 2012

Det är jättevanligt att barn i förskolan inte är så pratglada, säger Barbro Bruce, doktor i logopedi och universitetslektor med inriktning mot specialpedagogik, språk- och kommunikationssvårigheter. Och det kan bero på många olika saker, som att de är i en fas då de lägger mer fokus och energi på annat – att lyssna och göra till exempel. Det kan handla om blyghet eller att barnen har blivit fåordiga för att de uppfattar vuxnas frågor som jobbiga och pushiga.

– Barns språkutveckling är inte samma sak som tal. Min forskning visar att det är minst lika viktigt vid 1,5 års ålder att barn kan lyssna och förstå, säger Barbro Bruce.

Det man ska vara uppmärksam på är i vilken mån barnen verkar hänga med, reagera och snappa upp vad andra pratar om. För att kunna hjälpa barnen på traven och försäkra sig om att tystnaden inte beror på en hörselskada, eller en diagnos som selektiv mutism (se fotnot) eller autism är det viktigt att försöka förstå vad den beror på.

– Tänker man tanken att det kanske är något som är fel tycker jag att man ska ta upp det med föräldrarna och visa att man är intresserad av barnet och vill att det ska trivas och våga uttrycka sin tankar. Men man ska inte vara för snabb med att problematisera utan istället fokusera på hur mycket man kan göra för att stimulera språkutvecklingen i vardagens alla möten och aktiviteter. Och man kan alltid rådfråga en specialpedagog eller en logoped.

I förskolan har man bra förutsättningar eftersom man umgås så mycket med barnen och också kan lära känna deras familjer, något som är betydligt svårare för disktriktsköterskorna som gör språktester, säger Barbro Bruce. Då kan man exempelvis upptäcka att barnets mamma eller pappa är tystlåten eller få reda på om någon av föräldrarna var sena i talet. Sådant är ofta ärftligt.

Att något barn inte vill delta i samtal kan också ha med gruppdynamiken att göra. Det kan vara något eller några dominerande barn som tar över eller att barnet känner sig otrygg i en större grupp. När Barbro Bruce arbetade på en språkförskola där många barn var sena i talet på grund av språkstörningar brukade hon ta med ett eller två barn i taget på olika saker och då växte lusten att prata för dem.

Ibland kan det vara så att barnet tystnar sent på eftermiddagen när förskolegrupperna slås ihop och det hamnar bland okända barn och vuxna.

– En sådan reaktion är helt rimlig. Så gör vi vuxna med. Det är mer anmärkningsvärt med barn som hörs och pratar hela tiden, tycker jag.

Men de kan också vara så att pratlusten kommer sent på dagen när det flesta barnen har gått hem och det är lugnare och lättare både att förstå vad andra säger och att bli förstådd.

Det dagliga småpratet har väldigt stor betydelse för att stimulera språket och talet, anser Barbro Bruce. Och en vanlig dag har många stunder som ger tillfälle till småprat, även i en stressad tillvaro i förskolan.

– Ta för vana att tänka högt och sätta ord på vad du gör när du är tillsammans med barnen. Till exempel, när du hjälper barnen att klä på sig: ”Var är strumpan? Kan den ha fastnat inne i overallen? Titta, här under låg den…”.

– I förskolan tänker man ofta att språkstimulans handlar om övningar. Det är synd tycker jag. Stimulans kan man ge hela tiden i vardagens rutiner istället för att det blir något som ligger utanför, som det exempelvis blir när man plockar ner en språkpåse från väggen för att träna rim.

En annan viktig nyckel för att locka barnen till delaktighet är att utgå från vad de är intresserade av och att vara nära dem. Men, poängterar hon, intresset måste vara ärligt. Barn märker direkt om man ställer slentrianmässiga frågor i farten medan man gör annat. Sådana frågor är inte roliga att svara på och kan lätt uppfattas som kontrollfrågor. Och då finns det risk för att barnen tappar lusten och tänker att det kan kvitta vad de säger.

Spännande frågor, däremot, bygger på ett genuint intresse av mer psykologisk karaktär, som Barbro Bruce kallar för ”mindfulnessfrågor”: Vad tror du? Hur tänker du? Vad önskar du dig? Med den typen av frågor kan man som förskollärare passa på att samtidigt bli lite mer ”mindful” själv, tipsar hon.

Men det finns också en risk för att frågorna kan bli för svåra. Sokratiska, filosofiska frågeställningar, exempelvis kan vara väldigt utvecklande för barn som kommit långt i sin språkutveckling men upplevas som ett öppet hav för de som inte vet hur man berättar, varnar hon.

– Det är inte så lätt för små barn att bygga upp en berättelse. Börja berätta själv istället, om hur du tog dig till jobbet, vilka du mötte på vägen, vad du önskar. Och kommentera själv det du gör. Lusten att delge sina tankar smittar. Vi logopeder brukar använda en teknik då vi tittar på bilder tillsammans med barnet och berättar om varannan bild. Då kan vi visa barnet hur man gör när man berättar.

En annan vanlig förklaring till att barn väljer att inte prata är att språket inte är färdigt och att de känner sig osäkra. De hittar kanske inte orden, får inte ihop reglerna till satser och meningar och kan börja hacka och staka sig när de försöker. Försöker man träna barnen att säga rätt kan det bli som ett kliv bakåt. Det kan lätt uppfattas som att ansträngningarna inte duger och att berättandet bara går ut på att göra någon nöjd.

– Bekräfta istället det som barnet säger genom att säga rätt själv, säger Barbro Bruce.

Hon berättar om en farmor som brukade ringa till sitt 3-åriga barnbarn, som älskade att prata med farmor och alltid sprang till telefonen. När farmodern fick veta att pojken var sen i språkutvecklingen började hon träna honom i telefonen genom att säga att hon inte hörde och be honom säga om. Det tog bara ett par samtal innan han slutade springa till telefonen när hon ringde.

– Som logoped har jag fyra års utbildning i att göra språkträning till roliga spännande stunder. Det handlar inte om ifrågasättande eller korrigeringar utan om att kunna ta ett steg tillbaka och se barnets intressen. Att visa att vi lyssnar och accepterar när någon inte vill svara.

Sedan kan man ju fundera över vad det är vi värderar i dagens samhälle, tycker hon. Är det bara det expressiva talet som premieras?

– Jag tycker att vi borde värdesätta lyssnandet mer. Vi lever i en konkurrensutsatt värld, med brist på uppmärksamhet och tid som gör att man antingen måste armbåga eller prata sig fram. Ju mer barnen säger och hörs desto mer uppmärksamhet får de.

Många skulle behöva träna sig mer i att lyssna och läsa av andra istället. Och vi vuxna borde tänka på att ge mer till barnen som inte låter och ställer frågor.

– Den kultur vi lever i nu, då det gäller att ta plats och synas, stämmer inte överens med hur man når framgång i livet.

LÄS MER

Kärnämnen i förskolan: Nycklar till livslångt lärande. Barbro Bruce/Bim Riddersporre, Natur & Kultur (2012)

Fotnot: Selektiv mutism är en diagnos som brukar visa sig i förskoleåldern. Den kännetecknas av att barnet är tyst i offentliga sammanhang samtidigt som det talar och kommunicerar obehindrat hemma. Tystnaden beror inte på svårigheter att förstå eller använda språket. Andra symtom kan vara ett ”förstelnat” kroppsspråk, svårigheter med mimik och ögonkontakt. Selektiv mutism är överrepresenterat hos barn med en tvåspråkig bakgrund.

Källa: Föreningen selektiv mutism.

Alla artiklar i temat Kommunicera mera! (8)

Fråga

Tycker du att det är svårt med utvecklingssamtal?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin