Ingår i temat
Barns funderingar
Läs senare

”Man får ha lite sunt förnuft”

Teori i all ära men hur tacklar man alla frågor som dyker upp mitt i vardagsstressen? Förskolan samlade tre förskollärare för att höra hur de tänker kring barnens frågor om stort och smått.

09 nov 2014
”Man får ha lite sunt förnuft”
Birgitta Söderström, Carola Sjöler och Gustav Bärgaskörd. Foto: Anders G Warne

Lite pirrigt tycker förskollärargänget att det är innan vi drar igång samtalet. Det är begreppet filosofiska frågor som ställer till det. Filosofi känns svårt och outforskat, tycker de. Existentiella frågor är de däremot vana vid. Sådana möts de av hela tiden.
– Ofta dyker frågorna upp vid matbordet, man vet aldrig vad det ska bli för samtalsämne. Det är spännande, säger Carola Sjöner.

Frågorna kan handla om rymden, vad oändligt är, hur man blir till, om Gud eller om döden. Ibland har det hänt något hemma i familjen som ett barn vill ventilera.

– Många gånger halkar vi in på filosofiska frågor när vi håller på med något helt annat, säger Gustav Bärgaskörd.

– Vi labbade med naturvetenskap och hamnade i en diskussion om luft, att man kan känna den men inte se den. Och om rymden och planeterna. ”Hänger planeterna bara i rymden eller hur kan de vara där?” undrade ett av barnen. De har inga begränsningar i sina funderingar och vad man kan undra, som vi vuxna, säger han.

Oändlighet grubblar många barn över. Ett ord som är knepigt att få grepp om även som vuxen.

– Barnen försöker förstå det här med att rymden är oändlig och hittar på egna förklaringar, som att ”Det är oändligt långt tills mamma kommer”, ”Det är oändligt länge tills vi får gå ut”, säger Carola Sjöner.

– Många blir förbryllade över att man kan räkna hur långt som helst, säger Birgitta Söderström.

En annan klassisk fråga är ju om Gud finns. Hur svarar ni på den?

– På Södermalm i Stockholm, där jag arbetar, är många ateister så religion är en knepig fråga. Det handlar ju mycket om traditioner, säger Birgitta Söderström.

Hon berättar att de tidigare brukade besöka kyrkan för att titta på julkrubban och pratade lite om Jesusbarnet i samband med det, något som barnen älskade.Foto: Anders G Warne
– Nu har vi tonat ned den biten ganska mycket. Men barnen tycker att det är spännande med Gud och gillar att säga att de tror på Gud. Ibland har jag tänkt : Hjälp vad ska jag säga? Mitt svar är att vissa tror och andra inte man jag berättar inte huruvida jag tror på Gud eller inte för barnen, säger Birgitta Söderström.

För Gustav Bärgaskörd är den frågan mycket central:

– Den kristna profilen är levande i vår verksamhet även om många av föräldrarna inte är troende. Jag tycker att det är ett omöjligt uppdrag att inte påverka åt det ena eller andra hållet samtidigt som det står i läroplanen att vi ska lära barnen saker som aktning för egenvärde, okränkbarhet, frihet och integritet. Sådant som jag menar i grunden är kristna värderingar. Jag säger att jag tror eftersom det är en viktig del av mitt liv, men berättar samtidigt att de finns de som inte tror alls och de som tror annat än jag. Vi kan ju inte bara vara grå gestalter som inte får säga och tycka något.

Alla tre tycker att uppdraget är ganska otydligt när det gäller vad man får säga och inte.

– Vi försöker begränsa oss till att svara på barns frågor, helt enkelt. Jag säger inte var jag själv står i den frågan, säger Carola Sjöner.

– Man får nog hitta en egen modell, känna av stämningen, ha lite sunt förnuft och prata med föräldrarna om hur de vill ha det, säger Birgitta Söderström.

Döden grubblar många barn också över. Är det svårt att prata om den? Vad vill barnen veta?

– Jag tycker att döden är ganska lätt att prata om. Barnen är nyfikna och försöker förstå. ”Hur ser man ut?” De leker ofta död och begraver varandra. Ibland kommer någon död tillbaka igen i leken och då blir alla jätteglada, säger Birgitta Söderström.

Gustav Bärgaskörd har en annan uppfattning:

– Det är svårt att prata om döden eftersom det beror på vad man har för grund själv. Olika livsåskådningar ger olika svar. Med en ateistisk grund finns det exempelvis ingen himmel att dra till med, vilket är en frustration hos många.

– Jag har funderat mycket över att de flesta barnen säger att man hamnar i himlen, även om föräldrarna är ateister. Antagligen säger vuxna det för att de vill förmildra, men det blir väldigt diffust för barnen, säger Birgitta Söderström.

Carola Sjöner tror att barnen upplever det som mer skrämmande när vuxna är ledsna än att fundera över döden. När hennes mamma dog märkte barnen i förskolan att hon var ledsen, men de var samtidigt nyfikna och ville veta hur mamman såg ut när hon var död, om hon var ett skelett.

– Jag svarade att hon såg fin och lugn ut, som att hon sov. Min uppfattning är att man ska svara ärligt och försöka tänka på att mycket av det vi säger kan vara abstrakt för barnen. Säger man att ”hon har gått bort” så undrar de när hon kommer tillbaka. Om någon frågar om vad som händer när man dör svarar jag: kroppen stannar av och man blir lugn, sedan vet jag inte vad som händer.

Foto: Anders G Warne– När barn undrar om barn kan dö finns det vuxna som säger att det är gamla och sjuka som dör, för att det inte ska bli skrämmande. Jag skulle nog säga att det kan hända och prata om hur man kan söka tröst exempelvis, fortsätter hon.

– I Sverige har vi inte gjort upp med döden på samma sätt som i många andra länder, så det blir en massa lösa trådar som är svåra att prata om, säger Birgitta Söderström.

Gustav Bärgaskörd berättar om ett barn på förskolan som hade ett syskon som dog. Föräldrarna ville att de skulle prata om det i förskolan.

– Hon sa att systern var i himlen, vilket hon hade fått med sig hemifrån. Jag känner att jag inte kan köra över föräldrarnas uppfattning, men ibland tänker jag på det, om det verkligen är barnens egna funderingar som kommer fram, säger han.

Han tror inte att barn i allmänhet är särskilt rädda för döden eftersom de inte kan greppa vad det är.

– Barnen är nollställda och söker kunskap, men föräldrarna kan bli arga om man pratar om döden i förskolan.

Har ni jobbat med projekt kring existentiella, filosofiska frågor?

– Vi har haft teman om rymden och om tid. Barnen hade massor av förklaringar till vad tid är: ”tiden är den vi sitter på”, ”tiden är jorden”, ”tiden slutar när man dör”. De använder också dockor i Stenkolets förskola – Draken och Ugglan – som råkar ut för olika etiska dilemman, om kärlek, vänskap och rädslor. Barnen tycker att det är jätteroligt och hjälper till och det blir en hel del diskussioner efteråt: ”Hur ska man göra?”, ”Hur gjorde de?

– Men det ska vara roligt också, man får akta sig så att det inte bara blir moraliskt, säger Birgitta Söderström.

På Grindens förskola, där Gustav Bärgaskörd arbetar, ges varje dag en chans att fundera kring moral och etik, berättar han. De läser berättelser, ofta ur bibeln, som de diskuterar och spelar teater kring.

– Till exempel kan det handla om att bemöta andra som man själv vill bli bemött. Vi får ofta positiv respons från föräldrar för det.

I Carola Sjöners förskola hade de ett temaarbete om ett etiskt dilemma. Barnen var på uppdrag i skogen och hittade en koffert som personalen hade gömt. Inuti låg olika saker och ett brev där det stod ”ta med mig hem till er”.

– Det blev en spännande diskussion om huruvida de kunde ta med väskan eller inte, om de skulle vara tjuvar då. Det slutade med en omröstning, väskan togs med hem och diskussionerna om rätt och fel fortsatte långt efteråt, berättar hon.

Kärlek är ett annat ämne som barn brukar fundera kring. Hur kan man prata om det?

Foto: Anders G Warne– Vi hade ett tema om kärlek och barnen hade många tankar om vad det är. Mycket är schabloner. Men det här med att killar kan gifta sig med killar och tjejer med tjejer har de också funderat över och ser förtjust på möjligheterna: ”Åh, då kan jag gifta mig med Filippa!” sa Märta vid ett tillfälle, berättar Birgitta Söderström.

– För mig är det en känslig fråga eftersom svaret även här påverkas av min egen världsåskådning och trosuppfattning. I just det fallet vet jag inte om man får säga vad man tycker, så spontant skulle jag bolla över den frågan till föräldrarna. Det är inte enkelt eftersom det är en känslig och omdebatterad fråga i samhället, säger Gustav Bärgaskörd.

Carola Sjöner berättar att homosexuella relationer blev något mycket konkret i hennes förskola när ett av barnen berättade om sin kompis vars föräldrar är av samma kön.

– Barnen har också undrat över om kärleken bor i hjärtat och varför kärlek tar slut. ”Har hjärtat gått sönder?” undrade någon. Då sa jag att det blir nog lite trasigt och att det kan kännas som att det gör lite ont i hjärtat, säger hon.

Har ni fått frågan : ”Hur blev jag till?”

– Det är mycket bebisar kring oss eftersom många får syskon och då brukar ämnet dyka upp. En flicka beskrev det väldigt konkret: ”Man sexar och ska vara naken och det är jätteäckligt”. Hon visade instruktivt för de andra som blev mycket nöjda med att få veta exakt hur det går till. Barn som växer i kroppen är också spännande. ”Man trycker in maten i en knapp i magen”, sa ett av barnen, berättar Carola Sjöner.

Hon vill inte stoppa deras tankar utan tycker att de ska få tänka fritt.

– Frågar de direkt och specifikt kanske jag hämtar en bok eller säger att de ska fråga sina föräldrar så att de får välja hur det ska beskrivas.

Birgitta Söderström har arbetat i förskolan länge och minns hur det var på ”det glada 70-talet”.

– Då visste varenda barn det här och det fanns böcker som till och med beskrev själva akten. Nu känner de till i princip allt utom den, de vet vad spermier är, och så vidare. Ett barn beskrev hur spermierna vandrar genom händerna in i mamman. Jag tyckte det var en ganska fin bild och valde att säga ”Ja, så kanske det kan gå till”. Barn ska få ha många tankar och har föräldrarna valt att inte berätta får jag acceptera det. Det var ett snabbt beslut jag gjorde som kändes rätt då, berättar hon.

Gustav Bärgaskörd tycker att det är viktigt att föräldrarna ska få ha synpunkter på hur man pratar om hur man blir till:

– Ett barn hos oss använde ett ord som är lite tabu. Jag sa det till föräldrarna och fick svaret att de är helt öppna med det. Har man ett starkt och insatt barn i gruppen så sköter det sig själv på något vis, säger Gustav Bärgaskörd.

Vilka frågor tycker ni är särskilt svåra att besvara?

Carola Sjöner tycker att det är svårast att svara på känsliga, personliga frågor, som ”varför är min mamma inte snäll?”, ”hon gör dumma saker”.

– Då får man verkligen tänka till. Är det något annat, som att en förälder röker, brukar jag säga att vuxna gör dumma saker ibland men att man ändå kan vara en bra person. Ett barn vars pappa satt i fängelse sa att ”min pappa har gjort något väldigt dumt, kan jag tycka om honom ändå?” Då svarade jag: ”Självklart kan du det. Han ångrar sig säkert”, säger hon.

För Gustav Bärgaskörd handlar det inte om att vissa frågor är särskilt svåra. Han upplever att det mest problematiska är den grundläggande olusten över att inte riktigt veta vad han får säga och inte och vilka följderna blir om han gör på det ena eller andra sättet.

– Jag kan oroa mig över om föräldrarna kommer att bli arga, till exempel. Därför är det jätteviktigt att ha arbetslaget att diskutera med, säger han

– Ibland är det också svårt att bygga vidare på barnens tankar, säger Birgitta Söderström.

– Det tar bara stopp och man får konstatera: Jaha, det här var det som de kunde ta till sig.

Runt samtalsbordet:

Birgitta Söderström

Ålder: 61

Titel: Förskollärare

Arbetsplats: Förskolan Stenkolet, kommunal förskola i Stockholm

År i yrket: 40

 

Carola Sjöner

Ålder: 42

Titel: Specialpedagog/förskollärare

Arbetsplats: Förskolorna Bergatrollet, Skattelden och Lilla Sjöfrun, kommunala förskolor i Umeå

År i yrket: 20

 

Gustav Bärgaskörd

Ålder: 31

Titel: Förskollärare

Arbetsplats: Förskolan Grinden, kristen förskola som drivs av Frikyrkan i Gnesta

År i yrket: 6

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin