Ingår i temat
Förskoleklassen
Läs senare

”Man får vara som man vill”

På jämställdhetsmärkta Aspebodaskolan utanför Falun vet sexåringarna redan att killar kan ha klänning och smink – och att de får bättre jobb när de blir stora. Möt förskoleklassen som snackar genus på samlingen.

17 aug 2013

Foto: Per Eriksson

Vad är det bästa med att vara kille respektive tjej?
Det frågar förskolläraren Veronica Åkerblom sina femton sexåringar i förskoleklassen. ”Vet inte”, blir det vanligaste svaret, men efter en stund kommer några fler.

– Det bästa med att vara tjej är att man kan ha klänning, utan att någon tycker att det är konstigt, säger Yvonne Sundén, som är fritidspedagog och försöker få i gång diskussionen.

– Man får klä ut sig till tjej, inflikar Laban.

Några andra tycker det bästa med att vara tjej är att de är i majoritet hemma i familjen.

– Annars vore jag inte storasyster, konstaterar Isabelle.

– Killar brukar få bättre jobb än tjejer, säger Love.

– Ja, så är det, fast det är konstigt, säger förskolläraren.

När alla namn är uppropade får Leonard gå fram till kalendern på väggen och kolla dagens datum och namnsdag. Ronald och Ronny.

– Är det killar eller tjejer som heter det, undrar läraren.

De flesta barnen som räcker upp handen tror att de båda är killnamn.

– Fast Ronnie, en del tjejer heter det, säger Laban.

– Ja, i dag får killar och tjejer heta vad de vill, säger Veronica Åkerblom och tar fram en bok som hon vill att gruppen ska lyssna lite på. Den heter Vem är annorlunda? och vald för att användas i arbetet med jämställdhet och likabehandling.

Veronica Åkerblom börjar läsa ur boken samtidigt som fritidspedagogen Yvonne Sundén filmar hur kollegan leder dagens samling – också det ett led i jämställdhetsarbetet.

Boken handlar om en skolklass och hur barnen tänker om varandra där. En fråga som väcks är vad som är en hjälte, hur ser en sådan ut?

– Som en superhjälte, som har mask och blå ögon, säger Laban.

– Med en mantel, säger Sonja.

Kan en flicka vara en hjälte, undrar förskolläraren. Kan en hjälte ha rosa kläder eller vara tjock? Nä, det tycker inte barnen. Men så visar förskolläraren en bild ur boken på en tjock rosaklädd person med tajt mantel och luva. Vad tror ni den här hjälten kan göra blir frågan?

– Trolla fram rosa, föreslår Laban.

– Slåss, säger Leonard.

– Uppehålla folk, tror Sonja.

– Göra något så det flyger i väg på hans mage, säger Tilde.

Hon tror att bilden föreställer en kille. Gör den verkligen det? Barnen kommer på att det enda sättet att veta om det är en tjej eller kille är om man kan se om den har snopp eller snippa, men det syns ju inte på bilden. Sedan visar Veronica Åkerblom ett uppslag med många olika tecknade personer. Kan man se utanpå vem som är kille, tjej, smart eller bra på att cykla? Barnen uttrycker sina idéer och förskolläraren utmanar vidare med andra sätt att tänka. Ofta tycker barnen att personerna på bilden har ett tydligt kön, men de kan inte precisera varför. Långt hår på tjejer kanske – men det har ju en del killar också. Skägg på killar då? Ja, men kvinnor och tanter kan ha lite mustasch också, påpekar förskolläraren.

– Den där ser både ut som en kille och en tjej, säger Isabelle och pekar i boken.

– Då kan man säga hen, säger Tilde.

– Hen kan man säga ja, säger Veronica Åkerblom.

Det är inte ett ord hon pratat om med barnen. Men de har tydligen snappat upp det ändå. Och det är bra tycker Veronica Åkerblom – att det finns ett ord att använda när man inte vet vilket kön en person har.

Efter boksamtalet är det dags för en annan aktivitet. På tavlan ritar förskolläraren två tecken för tjej och kille och ber barnen säga vad som är typiskt tjejigt och killigt och så skriver hon upp det under symbolerna. Pojkiga saker som listas är: bowla, starka muskler, dataspel, krigsspel, Minecraft, skjortor, fiske, hugga ner träd och piloter. Tjejiga saker enligt sexåringarna är att ”ha klänning utan att någon tycker det är konstigt”, smink, prinsessor, gå på spa, ha långt hår, åka ambulans, ”tjejspråk” som ”pudra näsan”, amma, samt att mammor ”reser och betalar”, enligt en pojke. Barnen kommer också på saker som båda könen kan göra. Det får bli en egen kolumn: åka båt, titta på film, vara som man är och åka karuseller. Efter listningen går förskolläraren igenom alla punkter och frågar: Är det bara killar som … har starka muskler exempelvis… Gruppen konstaterar att det mesta som står på listorna kan gälla båda könen. De flesta killar är starkare än tjejer, men det finns också tjejer som är starkare än killar. Tjejer spelar dataspel, bär skjortor, metar fisk och sågar ner trän på tomten. Barnen har flera exempel på grannar och syskon som kan olika saker.

– Allt som var killigt kunde tjejer, säger Veronica Åkerblom.

Nästan lika jämställt blir det efter en diskussion kring tjej-listan. Killar går också på spa, och åker ambulans. Artisten Yohio har smink och DiLeva bär klänning. I Skottland har killarna kiltkjol. Men får man vara prinsessa som kille utan att någon retas? Ja, säger barnen. Långt hår på killar tycks minst kontroversiellt. De får man ”verkligen” ha säger ett barn med eftertryck. Och tjejer kan ha kort hår, inflikar någon. Det mesta på listan kan både tjejer och killar göra konstaterar gruppen.

– Det viktiga är i alla fall att man får vara som man är, avslutar Veronica Åkerblom.

Det har gått 45 minuter och förskoleklassen har diskuterat länge. Men det är inte slut riktigt än. En sista uppgift blir att eleverna ska rita, flickorna ska rita vad de skulle göra om de var pojkar för en dag och vice versa. Flera barn har svårt att komma i gång, men några teckningar blir det. Laban ritar en sol, ett hus och en glass – han vill visa att han solar hela dagen som tjej. Isabelle berättar i mörka serierutor hur hon först rakar av sig håret, sedan tar hon fram en pistol, klär ut sig till Star wars och tittar på krigsfilm, som pojke. Pedagogerna sätter sig bredvid och lyssnar intresserat men säger inget värderande om teckningarna. Leonard ritar att han pärlar pärlplattor i fina färger och William att han skulle ”säga ja till allting”. Lovisa skulle spela golf och Sonja ritar en bilbana och säger att hon skulle säga ja om killarna frågade om hon ville vara med och leka på bilmattan. Det gör Veronica Åkerblom lite fundersam och de pratar lite om vad Sonja vill leka med.

Barnen har placerat sig könsblandat vid borden. De vuxna delar nästan alltid in barnen i grupper vid aktiviteter för att de inte alltid ska välja samma kamrater, det leder till att tjejer och killar är vana att samarbeta. Vid ett bord sitter Linus, Love, Lovisa och Hilda. De tänker sig att de fyra är i ett annat land, ungefär som i Wild kids, och att tjejerna ska skjuta pilbåge och killarna hämta vatten. Det blir mycket blått på Linus papper och Lovisa och Hilda låtsasskjuter pilar på varandra över bordet.

Efter femton minuter har de flesta ritat och berättat om sina teckningar. Det är dags för barnen att gå ut på gården i solskenet där en fritidspedagog väntar med äppelfika.

Veronica Åkerblom och Yvonne Sundén sätter sig ner vid ett bord i klassrummet och reflekterar över morgonen. De båda är handledare i jämställdhetsarbetet på skolan och deras barngrupp är van vid värderingsövningar. Med barnen har de pratat mycket från start om att alla får vara som de vill – oavsett kön. Och de har tidigare gått på jämställdhetsmärkt förskola.

– De vet vad de ”ska” säga, men när man gör listor på tjejigt och killigt så ser man vad de egentligen tänker, säger Veronica Åkerblom.

För även om pedagogerna är genusmedvetna så har sexåringarna redan lärt sig samhällets stereotyper om kvinnor och män. Killarna vet redan att de måste ”sänka sig” till tjejers nivå om de tar på sig en klänning, 6-åringar vet att det finns hierarkier och att det killar gör anses ”lite bättre”, menar pedagogerna. Samtidigt hoppas de att de lyckas väcka några nya tankar och bredda barnens möjligheter och tolerans. Första terminen läser de mycket genusutmanande böcker, som Kalle med klänning.

– Böckerna gör mycket, de sätter tonen för vad som är okej. Här får man vara som man är. Det har blivit ett mantra för dem.

Men för en del barn blir sådana sagor en chock.

– Nej, det är helt omöjligt, tyckte en pojke om Kalle med klänning, minns Veronica Åkerblom.

Han hånskrattade åt det, men en annan pojke berättade att han haft klänning hemma.

Aspebodaskolan är jämställdhetsmärkt och nästan all personal här har gått kommunens jämställdhetsfortbildning På lika villkor. Det är en tre terminer lång kurs som funnits i nästan tjugo år i kommunen. Varje månad samlas all personal på skolan för ett möte med jämställdhetsplanen som utgångspunkt. Då gör de vuxna ofta liknande värderingsövningar som med barnen. Men det kan också handla om praktiska projekt som att mäta talartid mellan könen i barngruppen. Filmen som spelats in i dag ska Veronica Åkerblom först titta på själv, sedan ska hon och kollegan välja ut två snuttar att visa alla kollegor på mötet. Pedagogerna filmar varandra för att de vill se hur de samspelar med barnen ur ett jämställdhetsperspektiv. Vilka tar eller får ordet? Hur svarar man barnen?

– Då ser vi hur vi faktiskt gör, fast vi tror vi är jämställda. Det är intressant att se och samtidigt skitjobbigt. Det krävs en trygg personalgrupp.

Även om jämställdhetsplanen ingår i likabehandlingsplanen, är det viktigt att ta tid till jämställdheten särskilt. Det är ett eget kunskapsområde och lärandeuppdrag, menar pedagogerna.

– Det handlar mycket om att förändra de vuxnas förhållningssätt i professionen oavsett vad man tycker själv.

Jämställdhetsområdet upplevs ofta som alltför personligt, vuxna kan känna sig hotade i sina egna könsroller och privatliv.

– Det handlar mycket om hur man är som person. Alla har erfarenhet av jämställdhet.

Samtidigt upplever pedagogerna att det långsiktiga arbetet gett resultat, mycket tack vare en engagerad chef. När de gick första kursen var det mer eller mindre motstånd hos personalen och Veronica Åkerblom var själv tveksam och tyckte det var jobbigt att utmanas i sitt tänkande på ett privat plan. Men hon tror man måste arbeta med det personliga.

– Ska det vara äkta kan man inte lära barn om jämställdhet utan att tro på det själv.

Med tiden har de flesta sett vinsterna med att arbeta aktivt med genusfrågor. I dag är det svårare för eleverna, än för ett par år sedan, att föreställa sig vad de skulle göra för en dag om de tillhörde det andra könet. Att intressera sig för Melodifestivalen, sjunga och dansa är vanligare bland killarna. Genom valstunder och ibland kvoterade grupper i ”elevens val” får barnen pröva aktiviteter som de kanske annars slentrianmässigt valt bort. Och de kan leka ihop.

Genuspedagogiken är inte könsuppdelad och kompensatorisk längre, som var populärt på 90-talet, utan mer individuell och går ihop med likabehandling. Mycket som tidigare varit laddat, som att prata om sexualitet, samkönade relationer eller könsbyte, har blivit avdramatiserat, tycker pedagogerna. Och orden snippa och snopp säger alla barn i förskoleklassen utan att skämmas.

Föräldrarna har överlag varit positiva till arbetet, eftersom pedagogerna betonar att de inte vill ändra på barnen, utan ger varje barn möjlighet att få utveckla alla sina förmågor.

Även hur man bemöter föräldrarna är en jämställdhetsfråga. Ett exempel är när personalen i förskola och skola låter mammor vara huvudföräldrar.

– Jag kommer på mig själv, åh nej, nu sa jag att mamma får tvätta igen. Språket är jätteviktigt, säger Veronica Åkerblom.

Att som förskollärare fokusera på jämställdhet är en viktig del i professionen, tycker hon, och att vara extra kunnig är något att vara stolt över.

– Ju tidigare vi börjar desto större chans har vi att påverka. Jag kan vidga barns könsmönster så att de känner: Inget är omöjligt – jag kan allt jag vill!

Samtidigt vill hon inte dölja de olikheter och orättvisor som finns mellan könen i samhället för de visar sig hela tiden ändå. I stället försöker hon våga diskutera svåra frågor. Häromdagen nämnde Veronica Åkerblom ordet jämställdhet för barnen för första gången, och då berättade hon bland annat att vuxna kvinnor inte tjänar lika mycket pengar som män på sina jobb.

– Jag talar om att så här är det nu. Men när ni blir stora ska det bli annorlunda.

Boktips för högläsning och samtal:

Leo för en dag, Lia för en dag, Carina Wilke, Inger Koleff (Lilla e)

Spelar roll! sa Virvel, Carina Wilke, Charlotta Carlqvist (Lilla e)

Kalle med klänning, Anette Skåhlberg, Katarina Dahlquist (Sagolikt förlag)

Kalle som Lucia, Anette Skåhlberg, Katarina Dahlquist (Sagolikt förlag)

Jösta och Johan, Anette Skåhlberg, Katarina Dahlquist (Sagolikt förlag)

Foto: Per Eriksson

För pedagoger:

Flickor, pojkar och pedagoger: jämställdhetspedagogik i praktiken, Kajsa Wahlström (UR)

Tips från Veronica Åkerblom

Alla artiklar i temat Förskoleklassen (25)

Fråga

1 juli träder förskolans reviderade läroplan i kraft – har du hunnit sätta dig in i förändringarna?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin