Ingår i temat
Leve leken!
Läs senare

”Man måste träna för att bli bra”

Ylva Andersson är specialpedagog och dramapedagog. Och väldigt bra på att leka.
– Jag skulle kunna få igång en lek med nästan vad som helst runt det här bordet, säger hon och plirar med de pigga grågröna.

12 apr 2014

Foto: Sofie Jansson

Det är med leken som med allt annat. För att bli bra måste man träna. Och ju mer man tränar desto bättre blir man. Det gäller både barn och vuxna, säger specialpedagogen Ylva Andersson, som tillsammans med fyra andra ”lekkramare” driver projektet Barn som inte leker.

Egentligen är hon inte riktigt nöjd med projektets namn, men har märkt att det intresserar och lockar folk till föreläsningar och konferenser och de har därför avstått från att byta. Många vill ha svar på hur de ska göra för att hjälpa de barn som har svårt för att lära sig lekandets oskrivna regler, som turtagning och ömsesidighet. Som av olika skäl kanske är överaktiva eller underaktiva, inte kan, vågar eller får vara med.

– Alla barn har en inneboende lust att leka, men vi vuxna måste visa hur man gör. Vara goda förebilder. Om barn inte leker är det alltid vi som har ansvaret, säger hon.

Ylva Andersson har inget facit för hur man ska göra, poängterar hon. I stället brukar hon ge exempel på hur man kan göra för att försöka hjälpa barnen på traven med leken som metod.

Själv har hon mångårig lekträning bakom sig genom sin bakgrund som dramapedagog och chef på Ängens förskola i Värmdö. Där drev personalen projektet Vi vill satsa på leken som fick stor uppmärksamhet i hela landet. En av pedagogerna hade läst om en förskola som prioriterade leken, och undrade om de inte kunde arbeta på liknande sätt.

– Alla tyckte att det var en bra idé, så vi satte igång direkt. Precis som man gör i en bra lek, säger hon.

Sedan den dagen förändrades allt på förskolan. Leken fick styra större delen av dagarna och målet var att avbryta så lite som möjligt. Ibland var det barnens intressen som fångades upp, som när de byggde upp en hel OS-arena på förskolegården. Andra gånger initierades lekarna av pedagogerna. Så var fallet med ”samhällsleken” då de skapade ett minisamhälle med buss, affär, post och kafeteria i ett av förskolans rum och bjöd in barnen.

Från början var det de vuxna som agerade busschaufför, postkassörska och butiksbiträde. Efter en tid tog barnen över, rödblossiga av stolthet och iver, berättar hon.

Lekarna kunde hålla på i många veckor utan att något städades undan.

– Jag har inget emot fri lek, men vi får inte romantisera den och kalla allt barn gör för lek. Den fria lek vi själva minns handlar ofta om de lite äldre barnen, kanske från fem år och uppåt. Så ser det inte ut bland de yngre barnen. Men man måste få lära sig hur man gör när man är liten för att kunna ge sig hän när man blir lite större.

– Som vuxen får man aldrig släppa sitt ansvar och tro att allt fungerar bra av sig självt. Ibland behöver man visa hur man gör och få igång leken bland barnen. Flyter allt på kan det räcka med att finnas tillhands, höra och se vad som behövs.

Med åren förändrades personalgruppen på förskolan när folk bytte jobb, och den samsyn som rådde kring leken luckrades upp allt mer. Trots att de försökte vara noga vid rekryteringar visade det sig att ett lekfullt arbetssätt hade olika innebörd för olika pedagoger.

Ylva Andersson valde så småningom att vidareutbilda sig till specialpedagog och blev erbjuden en central tjänst i Värmdö kommun, med ansvar för barn i behov av särskilt stöd. I den ingår att bedöma ansökningarna om extra resurser. Hon märkte snart att allt fler ansökningar handlade om barn som hade svårt att samspela i leken samtidigt som det kom signaler från flera håll om att det var på det sättet.

– Det är inget konstigt alls att det är i leken som det blir uppenbart om något inte fungerar och att man anger det som skäl för att få extra resurser. Däremot förvånar det mig att inte fler pedagoger nämner att leken skulle kunna vara ett framgångsrikt arbetssätt för att stötta barnen i deras utveckling. Att leka tillsammans är ett jättebra sätt att skapa närhet, trygghet, bygga relationer och gemensamma upplevelser, förutsatt att man möter barnet på rätt nivå.

För vissa kan det handla om att få träna på att fokusera på bara en sak i taget, på tu man hand med en vuxen. Efter en tid kan man bjuda in ytterligare ett barn i leken och öka på utmaningen successivt.

Har man inte möjlighet att få till ”en till en-situationer” kan man bilda mindre lekgrupper i barngruppen, med kanske 3–4 barn, som får träna på att leka tillsammans i några veckor. Då blir pedagogens roll att vara med i leken som en trygghetsskapare, visa hur man gör när man leker, förklara vad som händer, utan att ta på sig en huvudroll och att inte ha för bråttom iväg, vilket sker ibland.

– Man kan exempelvis inte säga att ”Kalle” måste få vara med, även om han ofta förstör leken. Då blir resultatet båda att han kommer att misslyckas och att de andra får leken förstörd.

Det finns också barn som helst leker för sig själva och som måste få göra det. För att veta om man ska agera eller inte krävs ett vältränat öga som kan urskilja olika lektyper och olika sätt att leka.

Ylva Andersson säger att en vanlig uppskattning är att 2–4 barn i varje barngrupp inte leker, men att hon ibland ute i olika verksamheter kan uppleva det som att inget barn alls leker.

– I de fallen undrar jag om det beror på barnen eller kulturen där jag är. Ibland har jag lust att sätta ner foten och säga att nu måste ni se till att få igång leken här på er avdelning.

Det finns massor av skäl till varför man måste få leka, säger Ylva Andersson. Till exempel för att utveckla kreativiteten och fantasin, som är viktiga förmågor att ha med sig i livet.

Allt fler forskare betonar också lekens betydelse för barns tänkande, deras kognitiva förmåga och förmågan till empati och inlevelse. Att blåljuset nu är på som en varningssignal för att barn läser allt mindre har också ett tydligt samband med leken, menar hon. Att kunna leka och fantisera är en viktig grund för att ge läsningen innehåll och skapa de inre bilder som ger texten liv och spänning.

– Det viktigaste med att leka är såklart att det ger glädje och välbefinnande och en känsla av att jag är en som kan. Jag tror att det finns en risk för att man överpedagogiserar leken bara för att försvara den. Jag har märkt att jag, som själv är en stor lekförespråkare, gör det allt oftare för att bli lyssnad på.

Vad beror det på att barn verkar leka allt mindre och att fler barn har svårt för att leka?

Frågar man Ylva Andersson finns det många olika förklaringar. Konkurrensen om tiden är en. Många förskollärare nämner läroplanen och det ökade kravet på undervisning som ett skäl till att leken blir något som man bara fyller ut pauserna med.

– Då brukar jag säga att även läroplanen kan läsas med lekfulla ögon.

Föräldrars krav på resultat är en annan vanlig förklaring liksom att lek inte alltid prioriteras i förskollärarutbildningen.

– Tror man på det man gör är det lätt att få med sig föräldrarna. Och får man till en bra lekande grupp så kommer det på sikt att frigöra tid till annat, som att dokumentera och planera för ännu mer lek.

Ytterligare en förklaring kan vara att det stora utbudet av digitala spel, tv-kanaler och annat konkurrerar om tiden och dessutom gör det svårare för barnen att hitta en gemensam utgångspunkt för leken.

– Samtidigt måste man inse att samhället förändras och att lekar också kan vara digitala. Jag vill inte bli en gammal tant som romantiserar min barndom och de lekar vi lekte då. Det är en viktig balansgång.

FAKTA

Projektet Barn som inte leker:

Projektet drivs av IPA- Lekfrämjandet med stöd från Allmänna arvsfonden.

Det startades 2012 på initiativ av Ylva Andersson, Manne af Klintberg, Eva Norén Björn, Inger Ahlberg och Karin Porserud.

Syftet är att samla in kunskap om varför en del barn har svårt att bli delaktiga i leken, att lyfta de vuxnas roll för att skapa ett bra lekklimat och att sprida kunskapen vidare genom föreläsningar, konferenser och opinionsbildning.

Ett annat mål är att inspirera till forskning och att identifiera och vidareutveckla metoder och förhållningssätt för att stötta barn i deras lekutveckling.

Läs mer om projektet på: ipa-sweden.org

Alla artiklar i temat Leve leken! (8)

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin