Ingår i temat
Hållbar utveckling
Läs senare

Man tager vad man haver

Genom berättelsen om Filurerna lärde sig barnen på Laxen att det går att klara sig långt på det man redan har. Och fi ck på köpet lite livsvisdom att ha med sig i bakfi ckan.

13 apr 2008

Hur sjutton går man tillväga för att göra en storyline om hållbar utveckling för 13 tre?femåringar?! Om något som låter så stort och märkvärdigt? Men med tanken väl väckt kunde
Sara Rova och Pia Jakobsson inte motstå utmaningen de fått från sin förra kursledare i storylinearbete. Sara Rova och Pia Jakobsson är lärare på Laxens förskola i Örarna, och har använt storyline som arbetssätt ett par år. Poängen är att skapa ett sammanhang för lärande, som utgår från vad barnen redan kan, genom en berättelse som löper som en röd tråd.
– När det skulle handla om hållbar utveckling måste vi först nysta i vad begreppet betyder för oss. På biblioteket fanns inget att hämta. Det gällde att hitta våra egna tankar och utgå från dem, säger Sara Rova.
Själv associerade hon direkt till vindkraft, eftersom hon nyligen låtit bygga ett vindkraftverk hemma på sin gård. Pia Jakobsson hade blivit berörd av ett tv-program, där gamla människor berättade om sin besvikelse över att de unga inte tar tillvara den livskunskap och livsvisdom som äldre besitter.
Hon kom att tänka på sin egen pappa som brukade säga: ?Har du 20 spänn i bakfi ckan så klarar du dig?.
– Vad betyder det för mig i dag? Jo, att har jag en lek eller en saga i bakfi ckan, har jag något lite extra på lut, så har jag nytta av det. Då har jag alltid en möjlighet. Och eftersom jag känner att pappas ord håller fortfarande i dag, så är det hållbar utveckling.
Båda två ville också skapa en känsla av hopp, motivation och mening hos barnen. Allt tal om miljöförstöring kan lätt bli förlamande. De ville att barnen skulle få uppleva med alla sina sinnen att det fi nns en massa gott i närmiljön och att det är meningsfullt att göra något.
Tillsammans med Sara Rovas syster, som jobbat mycket med storyline, satte de sig en kväll och hittade på en ramberättelse: Filurernas äventyr.
De bestämde en början och ett slut, och några händelser under vägen som leder berättelsen framåt. Det gör även ett antal ?nyckelfrågor?: öppna frågor som skapar samtal och inte har något rätt svar. Tanken med dem är att utmana barnens tankar, fantasi, föreställningar och lärande. Allt vad barnen säger skrivs upp på en lista, för att synliggöra mängden kunskap, tankar och idéer. Kompletterat med teckningar för att inte tappa dem som inte kan läsa, berättar Pia Jakobsson.
– För att få med föräldrarna på ett hörn frågade vi vilka visdomsord de skulle vilja att deras barn fi ck med sig ut i livet. Dem använde vi sedan där vi tyckte de passade bra.

Och så en oktobermorgon låg det plötsligt ett brev i brevlådan ute vid grinden. Ett brev undertecknat Filurernas rikslotteri, som talade om att Filurerna på Laxen hade vunnit en äventyrsresa till Uddskär, en ö i Luleå skärgård. Diskussionerna satte genast igång. Vilka är Filurerna? Vadå lotteri?
Efter första nyckelfrågan: Hur kan en Filur se ut? gjorde barnen sina egna fi lurer, gav dem namn, ålder och lite personlighet. Där fanns till exempel Locke, 72 år, som kan göra sönder allt och laga allt. Och Elvis, 11 år, som tycker om att göra bakåtvolt och cykla.
Figuren är ett viktigt moment i storylinearbete. Man kan inte ha en berättelse utan personer eller andra levande varelser som befi nner sig någonstans i tid och rum, berättar Pia Jakobsson.,
– Kanske är det också lättare att ?vara? en fi gur om man är tre år, än att gå in i berättelsen som sig själv.
När fi gurerna var klara sattes de upp på väggen med presentationen under. Efter varje moment i storylinens förlopp fylldes sedan väggen med mer och mer material, så att barnen skulle kunna titta på det, prata om det, beundra, förklara och ställa frågor.
För att komma ut till Uddskär behöver man åka båt ? en upplevelse barnen på Laxen har egen erfarenhet av eftersom Örarna ligger inom gångavstånd från havet. Så efter nästa nyckelfråga: Vilken utrustning behöver Filurerna? blev listan lång. De måste ha fl ytväst, fi skespö, karta, mobiltelefon, snöre, pannkakor ?
Sedan tillverkade barnen alla saker som stod på listan, det mesta av mjuk självtorkande lera, och packade det i en vattentät låda. Utom fl ytvästar ? det tog de med sig hemifrån.
Alla hoppade i den stora träbåten som står på förskolegården och gav sig iväg. Men båten började läcka ? mer och mer. Till slut sjönk den så alla fi ck simma mot en öde ö långt, långt där borta?

Tillbaka i lekhallen igen hissade Sara Rova ner en öde ö från taket. En ö (gjord av frigolit) med berg, skog, källa, sandstrand, mossa och skog. Efter diskussion och röstning enades barnen om att ön hette Laxen.
Här var nu Filurerna strandsatta och måste klara sig på det som fanns i naturen. Tur att lådan med utrustningen blev räddad!
Men vad skulle de ta sig till? På stranden låg en snäcka, som Sara Rova lyfte till örat för att höra om det lät något i den. ?Som man bäddar får man ligga?, sa den.
Det ledde vidare till nästa nyckelfråga: Hur ska Filurerna få skydd på ön? Barnen kom snart fram till att de måste bygga hus. I fyra grupper fi ck de fundera på vad de kunde bygga av. Vad kunde fi nnas på ön? Granris, pinnar och sten.
Ut i skogen och samla material att bygga fyra fi na hus av, alldeles i närheten av källan. Lätt som en plätt, så var det fi xat.
– Men vad skulle Filurerna äta? Det fanns bara lite pannkakor i lådan. Ett barn föreslog vi skulle använda mobilen och ringa efter matbåten ? men det fanns ingen täckning på ön. Snäckan gav råd igen: ?Man tar vad man har?, berättar Sara Rova.

I skogen fi nns bär, älgar och björnar. Det fanns ett gevär i utrustningen och ett fi skespö ? och en pojke försökte göra ett eget spö av snöret och en pinne.
En liten bit från förskolan fi nns en skogsdunge och en bäck. Där gick några barn på jakt, andra fi skade och en del plockade bär. Samtidigt ställdes en stor soppgryta över öppen eld. Det är mer meningsskapande att koka soppa i en berättelse än annars ? det blir inte lösryckt, säger Pia Jakobsson.
– Filurerna fi ck bara äta kött, men vi la till lite grönsaker i vår älgköttsoppa. Barnen hjälpte till att skala, skära och hacka. Det tog tid innan soppan var klar, men som snäckan sa ?Du kan nå alla dina mål i livet, det kan bara ta lite tid?.
Livet gick sin gilla gång på ön. En Filur råkade plurra och barnen testade olika teorier hur man bäst torkar kläder. När de hade tråkigt ordnade de en båttävling med barkbåtar. Allt under ledstjärnan ?Man tar vad man har?.
– Det har verkligen fastnat hos barnen. De säger fortfarande ofta så, fast det gått nästan två månader sen vi avslutade storylinen. Man tar grejer man redan har och gör något av det som man behöver ? då blir det inte så mycket slit och släng, säger Pia Jakobsson.
Mitt i alltihop kom första snön. På morgonen när ön hissades ner var även den täckt av snö och vattnet i källan hade frusit. Hur skulle Filurerna nu få tag på vatten? Som tur var fanns det en källa upp på berget, som förut varit täckt av mossa.
– Så är det i livet, man ser inte alla möjligheter från början, säger Sara Rova.

Snäckans råd var ?Vill du gå snabbt ska du gå ensam, men ska du gå långt ska du gå tillsammans?. Klokt. Barnen samarbetade i två grupper för att få vattnet från bergskällan ner till husen.
-Vi gör som när Robin Hood tar guldet från prins John?, föreslog ett barn; fi xar en linbana alltså. Snöre fanns ju i utrustningen ? och plastpåsen det låg i kunde nog fungera som hink.
– Staffl iet fi ck symbolisera berget och en hushållsrulle fi ck vara träd. När vi hjälptes åt så lyckades de faktiskt få ner påsen med vatten i, säger Sara Rova.

Pia Jakobsson och Sara Rova brukar arbeta med storyline fyra dagar i veckan under tiden förloppet pågår. Efter åtta veckor började det bli dags för avslutning. Efter att alla förslag listats upp enades barnen om att Filurerna skulle bli räddade genom att ?Mormor och Laxenbarnen kommer och hämtar dem med en turbobåt?. Slutet gott allting gott.
Allra sista nyckelfrågan innan den stora välkommen hem-festen tillsammans med föräldrar och syskon blev: Vad vill du komma ihåg av Laxenön?
– När vi gör storyline vill vi alltid ge dem möjlighet att refl ektera över vad de varit med om, åskådliggöra det för sig själva och för de andra, säger Pia Jakobsson.
Alla barn ritade bilder och berättade. ?Ön räddade oss. Vi fi ck leta efter mat och bygga hus. Man tar vad man har?, skrev Petter. Alltihop sattes upp på väggen för att föräldrarna skulle få se.
– Man kan hoppas att vi sått något litet frö.

Annika Claesdotter, Personal på förskolan Laxen

Alla artiklar i temat Hållbar utveckling (16)

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin