Läs senare

Med barnen som riktmärke

Två miljoner människor i Sverige saknar rösträtt. De saknar egen försörjningsförmåga, befinner sig i beroendeställning och lever med starkt begränsad yttrandefrihet.
De kallas barn och radiojournalisten Ylva Mårtens, arbetar ihärdigt för att skildra världen ur deras perspektiv

12 Jan 2010

Hon låter så himla trevlig när hon talar Ylva Mårtens! Med en lätt, öppen och intresserad och samtidigt lite skör ton klingar hennes röst i etern var och varannan fredag klockan 11.03 när radioprogrammet Barnen sänds i P1, med repris 19.03 på söndagskvällarna.
–Visst har jag haft nytta av att låta vänlig, men jag kan vara rätt skarp i mina frågor, konstaterar hon. Och det upptäcker den som lyssnar ganska snabbt. Det är inte sällan tuffa frågor och vassa kommentarer som döljer sig där i den lenaste sammeten.

Det är heller inga enkelt besvarade frågor Ylva Mårtens söker svar på i sitt radioprogram. En gång i veckan under tio års tid har hon och de andra i Barnenredaktionen skildrat barns tillvaro, satt fingret på ömma punkter, visat upp brister och tillkortakommanden. Det är aldrig barnens tillkortakommanden som skildras, aldrig barnen som ställs till svars utan de vuxna. Det är tjänstemännen på socialförvaltningen, föräldrarna som ställer sina barn i skamvrån, kuratorerna som bollar med människoöden och politikerna som sitter på pengarna.
–Det råder en enorm brist när det gäller att få vuxna att lyssna på barn. Vuxna tycker ofta att det är enklare att lyssna på andra vuxna, som är mer ”skolade” i sitt sätt att tala. Det gäller journalister också. De drar sig många gånger för att intervjua barn. Dels för att det är svårt och tar tid men också för att de är rädda. Med viss rätt, säger hon och berättar att hon just sett tv-programmet Ett fall för Louise, där barn och föräldrar behöver hjälp att lösa problem i familjen.
–Tv är ett så exploaterande medium. De som gjort programmet har nog haft goda avsikter men det är ett skrämmande exempel på hur barns vilja att berätta och deras förtroende missuppfattas och missbrukas. Istället bör journalister se till att de får tid att tänka efter och att intervjua barn på ett respektfullt sätt, tycker hon.
Själv intervjuar Ylva Mårtens barn mest hela tiden. Helt enkelt är det inte för henne heller, trots att hon har hållit på i snart fyrtio år.
–Man kan inte tänka som vanligt när man intervjuar barn, man måste alltid tänka några snäpp till.
De extra tankevarven kan handla om hur intervjun ska gå till, i vilken miljö, vilka som ska närvara och om barnen kanske ska anonymiseras i sändning. Ibland kan de vuxna också behöva göras anonyma. Inte för sin egen skull utan för barnens. Ylva berättar om mamman i programmet som behandlade frågan om skamvrån är på väg tillbaka. En mamma berättade och beskrev hur hennes barn fick sitta i flera olika skamvråer, när de trätt utanför ramarna, tjatat eller låtit för mycket.
–Jag anonymiserade aldrig mamman i det inslaget eftersom hon så oförblommerat beskrev och stod för det hon beskrev. Jag tänkte inte på att det kunde var pinsamt för barnen. Det har jag kritiserat mig själv för efteråt.
Idéer till programmet Barnen råder det ingen brist på.
–Det finns alltid fler ämnen än det finns programtid och pengar. Det är så mycket som behöver belysas ur barnens perspektiv.

Ylva Mårtens har intervjuat barn som omhändertagits för samhällsvård, barn vars föräldrar dött, barn som fått stå i skamvrån, och sjuka barn. Inte alltid, men ofta handlar det om barn som har det svårt.
–Jag fattade tidigt det här med barns utsatthet, antagligen på grund av min egen erfarenhet.
Ylva Mårtens, föddes 1949 som barn nummer två av fyra. Föräldrarna var moderna människor i övre medelklassen. De trodde att barn mådde bra av att vara ifrån sina föräldrar och att för ändamålet utbildade människor var de bästa för barnen.
I radioprogrammet Jag minns mina barnpensionat berättar Ylva Mårtens om sina egna smärtsamma minnen av övergivenhet.
–Från jag var tre år blev jag bortskickad, ibland bara en vecka när mamma och pappa for på semester eller åkte till fjällen och åkte skidor. Det var inget märkvärdigt för dem. Så gjorde folk som hade pengar. De trodde att barn skulle bli självständiga. Och så ville pappa ha mamma för sig själv. Det var han och deras relation som stod i centrum. Vi barn skulle inte duttas med. Själv trodde jag att jag aldrig skulle få komma hem igen, att jag var bortlämnad för evigt.
I programmet intervjuar Ylva Mårtens också sin egen mamma, som berättar om sin och makens höga tilltro till specialister och att hon trodde att det var nyttigt och roligt för barn att vara ifrån sina föräldrar. Det dröjde länge innan Ylva Mårtens förstod att barn inte bara är viktiga utan att de också är viktigast – av allt.
–Jag var vuxen innan jag förstod att barn ska stå i centrum och att det ska duttas med barn. Det betyder inte att barn alltid ska bestämma men de ska känna att de är viktigast!
Och de ska bli lyssnade till inte bara för att de är ”framtiden”, för att de en dag växer upp till vuxna människor med ansvar för vårt samhälle, utan än mer för att de är barn just nu.
–Av Sveriges befolkning är två miljoner människor under 18 år. De befinner sig i beroendeställning till de vuxna och de har ingen rösträtt. Det är ett demokratiskt problem!

Ylva växte upp på Lidingö. Hon började i skolan ett år tidigare än sina jämnåriga och tillbringade det första året på fru Broms skola, en privatskola på Tysta gatan på Östermalm i Stockholm.
–Det var kronprinsens skola. Jag var minst i klassen och alla älskade mig där. Pojkarna var kära i mig och sol-en lyste jämt.
Men när Ylvas storasyster hade gått klart hos fru Broms och flyttade till en skola på Lidingö, ja då frågade ingen efter Ylvas åsikt utan hon fick flytta med.
–Det var ju för besvärligt att ha barnen i två olika skolor tyckte mina föräldrar.
I den nya skolan var det alltid mulet, inte minsta lilla strimma sol tog sig in genom rutorna till klassrummet där en helt annan fröken regerade.
–Hon var faktiskt en hemsk människa. Hon mobbade mig – för att jag var liten, svag och hade eksem. Jag hade lätt till gråten och det passade väl inte in i hennes värld.
I framtiden såg Ylva Mårtens sig själv som lärare, en sån som hon själv hade saknat, en sån som såg, lyssnade och brydde sig om barnen. När hon fick en lillsyster tio år efter sin egen födelse och så småningom också en lillebror, ägnade hon mycket tid åt att ta hand om dem.
–Jag blev mamma tidigt kan man säga. Min egen mamma var sjuk några år när syskonen var små och behövde hjälp. Men jag tror också att det var en sorts över-levnadsstrategi. Det var så hemskt att vara barn så jag blev vuxen tidigt.
Plötsligt var det 1968. Ylva vaknade politiskt och pluggade ”pop-ämnen” som pedagogik, statskunskap och sociologi på universitetet. Men barn var hela tiden hennes riktmärke. Det var väl därför hon en dag valde att kliva upp på redaktionen på tidningen Kamratposten och fråga efter extrajobb.
–De behövde en alltiallo och det blev jag. Jag trivdes jättebra.

Hade det inte varit för det där extrajobbet kanske Ylva Mårtens inte hade hamnat här på sjätte våningen i radiohuset. Kanske hade hon aldrig fått alla de där priserna som faktiskt regnat över henne under de senaste åren. Ändå byggde alltihop på ett missförstånd.
–Just under den här tiden gick Katitzi som följetong i Kamratposten och en dag kom Katarina Taikon upp till redaktionen och sa: Kom ni måste följa med ut och demonstrera för en grupp franska zigenare som ska utvisas.
Hela redaktionen följde med henne och ställde sig utanför riksdagshuset och demonstrerade.
–En journalist från Skolradion stack en mikrofon under näsan på mig och frågade varför jag demonstrerade och jag förklarade att jag tyckte att ett välfärdsland som Sverige borde ha råd att agera anständigt och låta familjen stanna. Hon frågade var jag jobbade och jag svarade Kamratposten.
Några veckor senare ringde journalisten och frågade Ylva om hon ville hjälpa till att göra några skolradioprogram. Hon tackade ja.
–Hon trodde förstås att jag var journalist, inte alltiallo, och jag sa ingenting. Det var min smala lycka. Det dröjde faktiskt många, många år innan hon som senare blev min kollega fick veta sanningen.
I några år arbetade Ylva Mårtens sedan på Skolradion, som i mitten av 70-talet kom att bli Utbildningsradion. Eftersom Skolradion hörde ihop med Sveriges Radio var steget till andra redaktioner inte långt.
–Jag fick en tjänst på Ungdomsradion och gjorde program som till exempel Snack och Störning i P3. Sen blev det Barntillåtet och Familjeliv i P1. Jag har också arbetat med Tendens och Studio 1, men när det har blivit bra program, ja då har det oftast handlat om barn.

I dag är Ylva Mårtens alltså producent för programmet Barnen som för övrigt har en egen hemsida med underrubriken ”programmet som ger barnen plats i samhällsdebatten”. I programformen ryms förutom reportagen också telefonväkteriet Fråga Barnen, med en barnpanel och en tonårspanel. Lyssnare och särskilt inbjudna vuxna gästfrågare får ställa frågor och barnen och tonåringarna ger sina svar och åsikter i direktsändning.
Ibland kan det vara rätt tufft att hävda att barnperspektivet är viktigt i journalistiken. På flera olika sätt. För några år sedan försökte dåvarande ledningen för SR att lägga ned Barnen. Men det gick faktiskt inte.
–Vi fick så mycket stöd, så många protesterade att det inte gick. Och så var jag fruktansvärt envis. Jag accepterade inte en nedläggning. I dag är Barnen ett av P1s mest prisbelönade program.
Några enorma lyssnarsiffror kan, prisregnet till trots, programmet inte skryta med. Trots att programmet har funnits i snart tio år så känner många inte till det. Andra bryr sig inte om att lyssna.
–Ibland känner jag mig lite pessimistisk. Folk verkar inte så intresserade av barnfrågor. De svarar att de inte lyssnar eftersom de inte har barn, eller att de inte har barn i den åldern. Ursäkta mig men det är så jävla dumma svar. Fast svaren är väl en mätare på hur vi ser på barn i vårt samhälle.
Programmen handlar ofta om svåra frågor, hon möter barn i svåra situationer och både barn och vuxna i kris. Hur hanterar hon det, hur håller hon hopplösheten stången?
–Jag kan bli väldigt ledsen när jag möter barn som har det svårt. Någon frågade mig en gång om vi får psykologisk handledning i vårt arbete och det är verkligen en relevant fråga. Det får vi inte.
Ledsen känner hon sig alltså ibland men aldrig hopplös eller maktlös.
–Jag känner att vi kan påverka jättemycket, dels kan det vara viktigt för människor att berätta sina barndomsminnen och dessutom vet jag att flera av våra program har resulterat i att kommuner/landsting och andra har ansträngt sig för att komma tillrätta med problemen.
Om Ylva Mårtens känner sig som en lite ensam fågel på SR så befinner hon sig i desto angenämare sällskap, som ledare för magisterkursen i Barnprogram i radio och tv, på Dramatiska Institutet.
–Tio studenter alla med egen yrkesidentitet lär sig att göra program för barn. Vi talar om radion som medium för barnen och vi pratar barndomsminnen. Jag får så mycket hela tiden. Det är urkul!
Om sina egna och andras radiominnen från barndomen har hon för övrigt, berättat i programmen Med radion som sällskap och nu också i bokform under titeln Kära lyssnare. Med sina mjuka pärmar, sina skojiga bilder och sina samtidigt nästan vetenskapliga texter påminner den på något vis om författaren själv. Vid en ytlig anblick lättsam och skojig men innanför pärmarna också allvarlig, noggrann och lite mer svårtillgänglig än vad man först anat.

PORTRÄTTET

Namn: Ylva Mårtens

Född: 1949

Familj: Vuxna döttrarna Tora 30 år och Vera 20 år

Bor: Södermalm, Stockholm

Yrke: Radiojournalist

Lyssnar gärna på: Stevie Wonder, Ellika Frisell som spelar folkmusik på fiol och Toumo Haapala improviserande basist

Oanad talang: Är jättebra på att känna igen människor

Fråga

Vad tycker du om förändringarna i läroplanen?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin