Ingår i temat
Hållbar utveckling
Läs senare

Mot en hållbar värld

Hållbar utveckling– Neeej! Inga plastpåsar i komposten!
Häxan Rakel med den stora svarta slängkappan vet inte riktigt hur hon ska göra med allt skräp och vill slänga allt på samma ställe – sådan tur att barnen kan lära henne.

av Annika Dzedina
21 Okt 2018
21 Okt 2018
En egen maskkompott som kommer att släppas ut till våren. Foto: Ulla-Carin Ekblom

Ska man till sagans värld behöver man magiskt pulver på pannan. Man måste också huka sig in genom porten för att komma till det mörka rummet med discolampan och tända stearinljus. Alla blir lite tystare när de går in och träffar Mary som sitter på golvet, Mary som har rest ända från USA, där hon bor, för att träffa barnen. När de väl har satt sig börjar de prata på en gång, om Häxan Rakel, Marys fågel Faffa och daggmaskar som bajsar jord.

– Faffa hälsade på Häxan Rakel och hennes fru i somras, i södra Frankrike, säger Mary med de typiska engelskljudande R:en.

– Han hade med sig en daggmask då, Malak, som han la i komposten. Maskar är ju bra för kompost eftersom de äter löv och bajsar ut jord, berättar Mary.

När vi klär ut oss slappnar barnen av och är stolta över att de kan lära en vuxen något.

– Men Häxan Rakel vill slänga plastpåsar i komposten, det får man inte, säger ett av barnen.

– Nej, det får man inte! Jag hörde att ni skulle träffa Rakel, kommer hon hit och hälsar på?

– Ja, hon är på väg, vi gjorde en ny kvast till henne för hennes gamla hade gått sönder. Vi plockade en pinne i skogen och hittade lite skräp också som vi satte på kvasten. Man får inte slänga skräp i skogen.

– Nej, det är riktigt, det får man inte. Men vet ni – jag har en present till Häxan Rakel, det är en maskkompost. Kan inte ni ge den till henne från mig, så kanske hon lär sig mer om vad man får slänga?

På våren släpps maskarna ut under äppelträdet. Foto: Ulla-Carin Ekblom
Häxan Rakel har fått en ny kvast som barnen gjort av en pinne och skräp från skogen. Foto: Ulla-Carin Ekblom
Mary har kommit ända från USA för att träffa barnen. Foto: Ulla-Carin Ekblom

Barnen hukar sig genom porten igen och kommer in i den riktiga världen, där Häxan Rakel väntar.

Häxan Rakel har en förkärlek för att äta maskar och försöker att göra det flera gånger under sitt besök. Barnen lär Rakel hur det går till med återvinning, kompost och kretslopp, de hittar på namn åt maskarna, de fyller maskkomposten med sand, jord, maskar och några löv och skruvar sedan ihop den. Rakel fladdrar runt bordet, men verkar faktiskt lära sig ett och annat om återvinning.

Till våren, när denna grupp slutar i förskolan, kommer de att plantera ett träd på gården och släppa ut maskarna under det. Det har tre tidigare grupper redan gjort.

Nu åker Häxan Rakel hem, och plötsligt dyker Karin Rosén-André upp igen. Barnen berättar genast för henne vad de har gjort i dag, att Rakel ville äta upp maskarna i komposten men att de hindrade henne.

– När vi klär ut oss slappnar barnen av. De blir stolta över att de kan lära en vuxen något och inte tvärtom, berättar Karin Rosén-André.

Har man inget barn med funktionsned­sättning får man hitta på figurer som har det.

Det är det som är styrkan med att leka och klä ut sig – det blir på barnens villkor. Även de barn som inte säger någonting i andra sammanhang vågar prata med Rakel, för hon befinner sig på deras egen nivå, menar Karin Rosén-André och Therese Bratting.

Förskolan Guldgruvan i Degerfors har arbetat med hållbar utveckling i flera år. De har en återvinningsstation i förskolan och besöker den som ligger i kvarteret. Och de har promenerat till tippen för att se hur det går till när man ska återvinna större saker.

Förskollärarna Karin Rosén-André och Therese Bratting, också kända som Häxan Rakel och Mary. Foto: Ulla-Carin Ekblom

– Vi har också varit på reningsverket och lekt vattnets kretslopp i idrottshallen, berättar Karin Rosén-André.

En annan konkret sak är att de har slutat massproducera pärlhalsband.

– Vi började fundera på hur vi kunde minska vår plastkonsumtion. Barnen kan ju detta med att göra halsband, det är ingen utmaning för dem. Därför bestämde vi oss för att lägga matematiska mönster på pärlplattor i stället – det tar längre tid och det går inte åt lika många pärlor, berättar Karin Rosén-André.

Häxan Rakel har flugit till alla femåringar i förskolan sedan 2006 och projektet med henne har förändrats över tid. Nu väver förskollärarna Karin Rosén-André och Therese Bratting in även de sociala och ekonomiska aspekterna i begreppet hållbar utveckling – inte bara de miljömässiga.

– Ja, vi försöker att göra det, säger Therese Bratting.

Hon berättar om förskolans figurer med olika egenskaper och förmågor: Trollet Carlos, som föddes utan armar i Brasilien, har två pappor och adopterades till Sverige för att papporna inte kunde ta hand om honom. För Häxan Rakel tar det lite längre tid att lära sig saker och hon är gift med Maj-Britt. Här finns Tamara från Ryssland, som också hon har en fru och därför flyttade till Sverige eftersom det är svårare att vara homosexuell i Ryssland.

En annan figur de använder är Trollkungen, som hela tiden vill ha fler saker – men går det? Har Trollkungen råd? Är det nödvändigt? Är det bra för miljön?

På väggarna hänger bilder på Babblarna bredvid porträtt på olika skådespelare från Glada Hudikteatern, bland andra Ida Johansson som har Downs syndrom. Guldgruvan har också samlat in pengar till olika organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.

– Vi tycker att det är viktigt att tala om dessa saker; har man inget barn med någon fysisk funktionsnedsättning i gruppen får man hitta på figurer som har det, säger Karin Rosén-André.

– Vi talar också om att alla människor inte har lika mycket pengar och inte kan köpa allting som vi kan i Sverige och att alla har det olika även här.

Fråga

Vad skulle betyda mest för att din arbetsmiljö ska bli bättre?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin