Läs senare

Mr Bolibompa – en trygghet i barnteve

Att få agera, hitta på och vara nyfiken det är det viktigaste för Johan Anderblad. Det får han på Bolibompa och därför har han blivit kvar som programledare i över tjugo år.

02 dec 2011

Foto: Svenne NordlövPorträtt Att få agera, hitta på och vara nyfiken det är det viktigaste för Johan Anderblad. Det får han på Bolibompa och därför har han blivit kvar som programledare i över tjugo år.
En liten pojke spelar fotboll i trädgården, med benskydd och egentillverkat klubbmärke på bröstet. Hans med- och motspelare heter asp, björk och en och står alla rotade i den sörmländska jorden. Johan, han heter så pojken, passar en stadig enebuske, som villigt studsar tillbaka bollen. Snabbt och elegant dribblar och trixar han sig därefter förbi varenda småbjörk. De har inte en chans. När han sedan drar iväg en riktig rökare mellan stolparna på piskställningen så är utgången given – måååål!

Vi befinner oss i Dunker, ett litet samhälle utanför metropolen Malmköping, i mitten av sextiotalet. Det är här den lilla pojken ska växa upp. Inte har han en aning om att han en dag ska bli känd från tv och ha en egen fanclubsida på Facebook (eller faktiskt flera).

Sisådär fyrtiofem år senare har han en sorts facit i hand. Även om hans namn inte alltid får omgivningens klockor att ringa, så är det desto fler som känner igen och lyser upp när de får se hans ansikte. ”Jaså han, den trevliga, sympatiska, ganska lågmälda och alldeles vanliga programledaren för svensk barnteve!”. Man skulle kunna kalla honom Mister Bolibompa eftersom han är den programledare som varit med sedan starten för mer än tjugo år sedan.

Det var runt 1990 som Sveriges television bestämde sig för att nysatsa på barnprogramssidan. Några år tidigare hade den statliga televisionen som ett tecken i tiden, beslutat sig för att ta bort alla hallåor. Programmen skulle istället presenteras med hjälp av röster och tydliggörande grafiska bilder. Nu hade beslutsfattarna på televisionen svängt i frågan. I alla fall när det gällde barnprogrammen. Det vore nog inte så dumt ändå, med en människa av kött och blod, som kunde sitta där i rutan och binda ihop inslagen till ett gemensamt block.

Till det behövdes personer som var duktiga på att agera i direktsändning och därför sneglade SVT i riktning mot närmaste mediasläkting, alltså Sveriges Radio, där medarbetarna var rutinerade direktsändare. Och där – på kulturprogrammet Cult som riktade sig till ungdomar fanns Johan Anderblad!

Han fick en förfrågan om att komma och provfilma.

– Jag skulle stå och liksom låtsaspresentera barnprogram direkt i rutan. Innan jag gick hemifrån sa min son: ”pappa ta med dig den här teckningen och prata om”. Det gjorde jag. Jag tror det var en teckning av ett sjörövarskepp. Sedan dess har jag alltid fått höra av honom att det var tack vare honom och hans teckning jag fick jobbet. Min son är 28 år i dag. Han var sex när jag började. Det får mig att förstå hur länge sedan det var.

Johan Anderblads egen uppväxt skiljer sig i tid och rum rejält från dagens storstadsbarns. Medan de lever med späckade scheman, proppade kalendrar och ständigt gnuggas mot omgivningen i gemensamma aktiviteter, levde Johan Anderblad sina förskoleår i lugn och ganska stor ensamhet.

– Dunker är en liten by, där husen ligger vitt utspridda. Vi bodde i en backe och hemifrån kunde jag se både skolhuset och kyrkan, men det var långt till närmaste granne. Så fram tills jag började skolan var jag mest ensam.

Det var inget som plågade honom, mer bara något han i efterhand kunnat konstatera. Han roade sig själv och fantasin var det inget fel på.

– Vi hade en björkbacke på tomten. Jag klättrade upp i träden och lekte att de var stora skepp. Jag satt där i toppen och tittade ut över de vidsträckta fälten som förstås omvandlades till världshav, i min fantasi.

Han lekte Hjortfot också, smög omkring bland buskar och träd, gömde sig bakom stenar och spionerade på både fåglar och ekorrar.

Med skolan kom kompisarna och ganska snart också resorna. Utbudet av skolor och linjer var i det närmaste obefintligt i Dunker, så först fick det bli Malmköping.

– Jag har alltid närt drömmen om städer. Hemma gick det aldrig att studsa en boll ordentligt. I Malmköping fanns det asfalt. Det var häftigt!

Häftigare skulle det bli. Som sextonåring fick han flytta hemifrån för att gå på gymnasiet i Strängnäs.

– Där fanns både asfalt och korvkiosk.

Efter Strängnäs blev det ett sista gymnasieår i det än större Eskilstuna. Lantlig idyll var inget han längtade tillbaka till så när tjejen han hade träffat, kom in på förskollärarseminariet i Uppsala, så hängde han helt enkelt med.

Då hade åren gått. Han var runt tjugo och hade hunnit starta en karriär som musiker.

– Jag är uppvuxen i ett musikerhem så det var inte så konstigt. Jag skrev låtar och spelade gitarr. Jag hade en kompanjon och han och jag turnerade runt i skolor och på fritidsgårdar. Det gick bra.

Men länge fick sedan musiken ligga i träda. Kompanjonen dog 1987 i USA efter att ha störtat från en skyskrapa.

– Han hade glömt nycklarna hem och bestämde sig för att ta sig in utifrån. Musiken var vår gemensamma grej, så när han dog så la jag undan gitarren. Visst gillade jag att göra låtar och så där men att bli musiker är ändå inte riktigt min grej – då måste man ju öva.

Från att ha gjort musikprogram för radion, gled han mer och mer över till journalistiken. Någon formell utbildning skaffade han sig aldrig. Däremot införskaffade han högskolornas litteraturlistor och läste kurslitteraturen på egen hand hemma.

– Det låter ambitiöst men det gjorde jag faktiskt.

Det rimmar illa med hans egen beskrivning av sig själv som lite lat.

– Jag är lite bra på allt möjligt, på att paddla och cykla. Jag kan en del teknik, ge lite regi, skriva manus men jag är inte tillräckligt nördig för att bli jättebra på något.

Den senaste tiden har gitarren faktiskt fått komma fram ur garderoben igen och han har skaffat en liten inspelningsstudio, en sådan man har i datorn.

– Jag har tagit upp musicerandet igen, fast nu handlar det om produktionsmusik. Jag gör vinjetter och bakgrunder till mina egna produktioner.

Även om Johan Anderblad är mest välkänd för sin programledarroll, så gör han en hel del annat. Han gör egna program, serier och enstaka inslag för såväl barn- som vuxen-tv.

Han föreläser om meditation och går att boka som konferenskonferencier.

– Alla mina dagar ser helt olika ut. Jag filmar en dag, skriver manus en annan, redigerar en tredje, klipper en fjärde, gör musik en femte… Ibland jobbar jag ensam, andra stunder i team. Jag kan inte ha det bättre.

Bland Johan Anderblads produktioner för barn återfinns det mycket populära Johans uppdrag där han med barnens inskickade frågor ger sig ut i världen för att ta reda på alltifrån hur man spelar tennis till vad en dumper gör.

– Det är tre–fyra minuter långa avsnitt där jag ger mig ut och letar efter svar på barnens frågor. Det finns hur mycket som helst att ta av och jag gör gärna fler sådana program.

Nytt för nu är att han gör serier där han själv gör allt – utom att synas i rutan. Bondgården som gick i våras var ett exempel på det. I femton korta program följde han en kvinnlig bonde med kameran.

– Jag var inte synlig alls utan stod bakom kameran och var speaker. Jag måste inte vara i rutan hela tiden. Det här är ett nytt sätt för mig att jobba och därför väldigt roligt.

Om det är något utöver det han redan gör som han skulle önska sig, så vore det att hans jobb var lite mer mätbart.

– Om jag jobbade med aktier kunde jag se hur mycket pengar jag hade tjänat, eller om jag var journalist kunde jag räkna upp hur många artiklar jag hade skrivit. Fast det där önskar jag mig bara när jag har de där ”ingen tycker om mig-dagarna”. Så känner väl alla ibland.

Johan Anderblad är mån om det vardagliga, värnar det vanliga både i sitt programledarskap och som privatperson.

– Mitt mål har hela tiden varit att ha en lugn och naturlig stil. Många har kommenterat och givit mig beröm för det och det har ju spätt på min önskan om att hålla en ganska låg profil.

Foto: Svenne Nordlöv

Hans uppgift som programledare är att skapa ett vardagligt möte med tittarna. Att titta och lyssna på honom i Bolibompa ska vara som att sitta vid köksbordet med en kompis ungefär.

– Många inslag som vi visar är rätt hysteriska i sig. Det vore onödigt att toppa dem tycker jag. Min roll blir att binda ihop programmen på ett lågmält vis.

Själva programledarskapet och dess form har förstås förändrats genom åren. I början var det han och Anders Lundin som turades om, de dagar i veckan när det inte var Björnes magasin.

– Björne körde måndag, onsdag, fredag och vi hade tisdag och torsdag. På tisda´på torsda, på tisda´ på torsda´. Jag körde den ramsan och slog på en cymbal samtidigt.

Johan Anderblad trummade in budskapet, och sen satt han där i studion, presenterade filmer, pratade lite runt dem, visade teckningar och kommenterade dem vänligt och intresserat.

– Vi körde direkt i programkontrollen. Och vi stod väl inte direkt högst på SVT:s prioriteringslista. ”Gå in och säg nåt nu, du har fyrtio sekunder eller säg nåt du har två minuter” så kunde det låta. Jag lärde mig ganska snabbt. Numer har jag ett inbyggt urverk säger min omgivning.

Allt var ganska enkelt uppbyggt då i början av nittio-talet. I dag har barnen fått en egen barnkanal och Bolibompa har en egen avdelning på nätet. Där kan barn titta på tidigare avsnitt men också spela spel, pyssla och kommunicera med programledarna. De kan skriva mejl och de kan skicka formulär och be om att bli uppringda i sändning.

– Dessutom sänder vi ju på morgnarna också.

Alla förändringar till trots är syftet med programledarskapet det samma.

– Vi vill finnas där för alla och det vi gör ska inkludera alla barn. Vi vill att de ska känna en trygghet i att vi finns där samma tidpunkt varje dag. Just klockan sex ska de veta att de har en kompis där i rutan. Det kan vara barn som kanske inte har någon kompis, som har bråkat på dagis, som har haft en tuff dag eller som lever under svåra omständigheter på andra vis. Vi, hela redaktionen, tycker det är skitviktigt.

Johan Anderblad är också densamme, även om hans presentationer vuxit en del i omfång.

– Om jag förut använde pekfingret använder jag nu hela famnen. Allt går mot större och yvigare gester, jag också. Jag brukar titta på mig själv från sändningarna, för att lära mig och då ser jag skillnaden.

Lite lustigt är att den person som arbetat som programledare för svensk barn-tv, längst av alla, själv har ytterst diffusa tv- minnen från sin egen och tv:ns barndom.

– Jag minns tecknade Kalle Stropp på julafton. Ja och så minns jag hur jag och syrran satt nybadade i våra morgonrockar i soffan på fredagskvällarna, åt äggtoddy och tittade på Fred Flinta.

Men i övrigt är det alltså tämligen tomt i hans fack för tv-minnen. Någon programledare kan han inte alls komma på.

Vilken skillnad mot de i dag vuxna män och kvinnor som vuxit upp med Johan Anderblad som programledare. Han får en hel del mejl från dem och några har till och med startat grupper på Facebook som till exempel ”Vi som avgudar Johan Anderblad”-gruppen.

Foto: Svenne Nordlöv– Det är roligt. Det är ju ungdomar i 20–25 års-åldern som själva sett mig som barn och som nu har egna barn som tittar.

Det händer att folk på gatan eller krogen, i affären eller på skogsstigen känner igen honom.

– Det är kul, det är inget jag sticker under stol med. Det lilla kändisskap jag har är alldeles lagom. Dessutom är alla så positiva, ingen har sagt något negativt till mig. Folk som kommer fram på krogen till exempel säger bara snälla saker. Det skulle ju kunna vara tvärtom, som med ”Vilse i pannkakan” – du har förstört min barndom typ. Men jag har inte råkat ut för något sådant.

Den som möjligtvis kan komma med mindre positiva kommentarer är i så fall Johan Anderblads fru Katarina. Henne som han en gång följde med till Uppsala och som sedan följde honom till Stockholm strax efter att de hade fått sitt första barn. Med en lång karriär som förskollärare och så småningom specialpedagog har hon blivit hans tuffaste kritiker.

– Hon är stenhård och vågar vara ärlig. Hon tar ofta del av det jag gör och kommer med råd och tips. Hon har alltid sett det ur sitt pedagogiska perspektiv och inte ur ett mediaperspektiv, sagt ifrån om det inte känts äkta men också om något fungerat bra. Jag brukar säga att vi jobbar med barn båda två, men hennes jobb är mera ”hands on”.

Johan Anderblad beskriver sig som väldigt pro förskola, de bistra tiderna och stora barngrupperna till trots.

– Jag är lite gammalmodig och tycker att alla människor ska ha lika villkor. Jag tror på en allmän förskola och skola. Jag tycker förskolorna och Bolibompa har samma ambitioner, vi vill inspirera, skapa glädje och nyfikenhet och genom vårt sätt att vara visa på goda relationer och sprida goda värderingar. Vi vill faktiskt nå alla barn och ge dem samma möjligheter. Fast i förskolorna gör de det på riktigt.

Det här är Johan Anderblad:

Ålder: Född 26 april 1959

Yrke: TV-producent, programledare och föreläsare i meditation.

Familj: Fru Katarina, barnen Sebastian 28, Hannes 24, och spanska vattenhunden Dina 2 år.

Bor: Bandhagen i Stockholm.

Intressen: Hundpromenader i skog och natur och kajakpaddling. Tar då och då också en tur med offroadmotorcykeln på skogsvägarna i Sörmland.

Övrigt: Älskar att bada. Man blir som en ny människa efter ett dopp i hav och sjö.

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin