Ingår i temat
Hållbar utveckling
Läs senare

När leken får styra

Det viktigaste är i alla fall att barnen får leka" säger arbetslaget på Spiggens förskola. Med lekpedagogik som redskap har de skapat en miljö, en verksamhet och ett förhållningssätt som ger barnen tid, plats och inspiration att utveckla sitt lärande genom fantasi och kreativitet.

24 sep 2009

Sista tonen på sången har knappt hunnit klinga ut när det brakar till bakom hörnet. In vinglar Sagofén, något yr i bollen efter att ha trollerisnurrat sig hela vägen från Rinkeby till Kristinehamn.  
  – Men tjeeena allihopa! Jag har med mig en kompis, men han är lite blyg. Har?u landat, Alfons? Det här e Spiggenbarnen som vi har snackat om, säger hon på teatraliskt nasal stockholmska och slår ut med trollspöet så hon nästan trillar baklänges.  
  Jodå, nu kommer Alfons också fram. Han drar lite generat i kanten på sin bruna tröja men småstudsar ivrigt när han berättar att han så gärna vill bygga en helikopter. Men pappa Åberg säger bara "aja baja, inte sågen"… så nu är Alfons glad att vara i Spiggens förskola för här är det tillåtet att leka hur mycket man vill.  
  – Men tusan vi glömde spikarna. Tur man kan trolla … Simsalabim, smackalabam, spikar kom fram! Attans också … nähä. Men bräder har vi med oss iallafall. Ska ni hänga med ut på gården och bygga en helikopter? Mot snickarboden, fl öjtar Sagofén medan hon spänner armarna och studsar belåtet med fi ngrarna på sina biceps.  
  -Doing, doing, doing, vilka bra helikoptermuskler jag har! 

Spiggens sagofé är en tuff böna, långt ifrån de guldlockiga, väna väsen man traditionellt föreställer sig. Den här sagofén har kaftan, turban, solbrillor och knallrött läppstift. Hon tvekar inte att fi xa bromsarna på bilen och spelar gärna ishockey med andra sagofeer – när hon inte sitter i möten och utvecklingsgrupper inom sagovärlden.  
  Att skruva till rollen är ett medvetet val utifrån ett genuspedagogiskt tänkande, berättar Anne-Marie Wallouch senare när hon blivit förskollärare igen.  
  – Vi tänker till kring varje fi gur vi väljer att göra när vi leker, funderar på hur vi kan göra dem så annorlunda och ostereotypa som det bara går. Både i sådana här lekpedagogiska upplevelser och när vi deltar i barnens lek. Det blir mycket roligare så. Dessutom har det ett symboliskt värde för våra barn genom att de får fler bilder av hur exempelvis sagoféer kan vara.  
  Lekpedagogik är ett gestaltande arbetssätt, en ständigt pågående lek som barn och vuxna har gemensamt kring ett årslångt tema. Det är ett sätt att ge barnens lek tid, plats, inspiration och variation, att ge utrymme för fantasi, kreativitet och det oförutsägbara, förklarar Anne-Marie Wallouch. "Det viktigaste är iallafall att barnen får leka", sa Mamma Mu i ett tidigare lektema och det har blivit en devis på Spiggen.  
  – Är det någonting barn ska lära sig i förskolan så är det att leka. Det känns som att leken ifrågasätts i den pedagogiska debatten i dag, men leken är barnens sätt att lära och ingen undervisning kan ersätta den. Lärandet börjar hos barnen och leken bygger på spontana frågor, idéer och intressen, på nyfikenhet och lust. Då ska vi organisera oss och förskolan utifrån det. 

Just nu handlar det mesta på Spiggen om Alfons Åberg. Att ha "upplevelser" lite då och då, där barnen får möta påhittade och kända sagofigurer, är ett sätt att ge leken ny bensin. Upplevelserna sår frön som sätter spår både i leken, miljön och skapandet i förskolans verkstäder.  
  Vi återkommer till det, men nu kånkar Sagofén, Alfons och barnen ut alla brädorna på gården för att bygga en helikopter. De flockas kring Alfons, som sätter sig i mitten av helikopterbygget och hamrar och spikar, jätteglad att få bygga utan en pappa som kommer med "vuxliga" förmaningar. Flera barn hjälper till att bygga, andra hämtar bensin i vattenkannan eller ställer intresserade frågor som "Ska du inte ha en ratt, Alfons?" och "Kan den här bli propeller?". En del väljer att stå bredvid och titta på vad som händer. Iallafall i början.  
  -Det är Marie. Jag hör på rösten att det är Marie, viskar en flicka tyst för sig själv.  
  Visst är det förskollärare Marie Erlandsson under Alfonsmasken. Samma Marie som varit bland annat Pippi Långstrump, sjöjungfru och Mamma Mu i tidigare lekteman.  
  – Barnen vet att det är vi som klär ut oss, men vi har leken ihop och de vill inte avslöja att de vet. Som en flicka sa när hon skulle berätta om lektemat: "Vet du, Pippi och Prussiluskan har varit hos oss. Det är Anne- Marie och Marie, men det talar vi inte om för dem." 

Arbetslaget på Spiggen har ett förhållningssätt som bygger på att skapa tomrum för barnens egna initiativ, kreativitet och lek. Men det har inte alltid varit så självklart, berättar Anne-Marie Wallouch och Marie Erlandsson. För sex?sju år sedan styrdes verksamheten av klockan, regler och rutiner. Både barn och personal kände mera stress än glädje, och idén att arbeta lekpedagogiskt och tematiskt kom i ett skede när alla var öppna för en förändring i både förhållningssätt och arbetssätt.  
  Numer är "glädje" grundstenen som all verksamhet bygger på. Övriga "byggstenar" är genus, lärande lek och tillåtande miljö.  
  – Glädje är själva drivkraften för barnen att leka. Deras egna initiativ avtar i takt med att vi går in och styr. Vi måste våga avstå en del planering, ha is i magen och tillhandahålla en miljö för fri lek samtidigt som vi har läroplanen i bakhuvudet, säger Anne- Marie Wallouch.  
  Spiggen har blivit en förskola med ett arbetslag, med tre hemvister istället för separata avdelningar. Rummen disponeras så att det finns olika lekvärldar som kompletterar varandra och barnen väljer själva var i huset de vill leka. Den som vill nappar på erbjudandet att göra något i en verkstad, som ateljén eller dramarummet, där det alltid finns en deltagande vuxen.  
  – Vi har inga avbrott under dagen längre, utom för lunchen. Barnen har lång tid att leka, bygga och fortsätta och det gör att lekarna fördjupas och utvecklas. I och med att det är okej att flytta möbler och material mellan rummen möjliggörs också fler lekar, säger Anne-Marie Wallouch.  
  – Men vi för lite statistik över vilka barn som leker var. I vårt uppdrag ligger också att utmana barnen att göra sådant de inte väljer själva. Vissa barn behöver få frågan många gånger innan de väljer att delta, säger Marie Erlandsson.  
  Rummen på Spiggen förändras till form och innehåll varje höst när det nya lektemat kommer igång. Här har varit både djungel, vattenlandskap och kohage; nu finns här Alfons hus.  
  – Vi har friheten att tapetsera om, måla och göra vad barnen har lust med och det som gynnar leken. Förskolan ska vara på barnens villkor till hundra procent, det är deras barndom det handlar om, säger Marie Erlandsson. 

Genustänkandet finns med också i inredningen av de olika rummen. Under Pippi-temat försvann dockvrån och blev Villa Villekulla istället, med spis, diskbänk och verktygslåda. Och nu leker både flickor och pojkar hemma hos Alfons när de har lust.  
  – Bara verktygslådan har gjort en stor skillnad, plötsligt lagar tjejerna spisen. Lekarna har blivit mycket mer otraditionella. Den gamla klassiska dockvråleken finns kvar, men i och med att miljön ser ut som den gör berikas den och nya lekar tillkommer, säger Anne-Marie Wallouch.  
  Innan temat kommer igång på hösten är alla lokaler tömda och avkodade, men så snart första upplevelsen ägt rum börjar förvandlingen för att skapa lekmiljöer. Valet av tema sker efter en gemensam "brainstorm" i arbetslaget utifrån funderingar som: Vad passar just de här barnen? Vad har de lekt och pratat om? Vad behöver de? Vad står i läroplanen? Hur kan man omsätta byggstenarna glädje, genus, lärande lek och tillåtande miljö?  
  – Alfons fanns i barnens lekvärld och handlar om små vardagshändelser som barnen känner igen och kan knyta an till, samtidigt som det hela spetsas till emellanåt. Dessutom fungerar Alfons för alla åldrar, tar upp teman som relationer och är en möjlighet att sätta fokus på språk och litteratur, säger Marie Erlandsson.  
  Idén med en sagofé "föddes" för att barnen skulle få "magiska böcker som figurerna kan hoppa upp ur", berättar hon. Med tiden har Sagofén blivit en viktig person i lekarna kring temat – vem fascineras inte av att kunna trolla? Under en upplevelse trollade hon fram pappa Åberg som klädde ut sig till tant och lekte med barnen. En annan gång låg hon och snarkade i Alfons hus när barnen kom på morgonen och hon har varit med och spelat teater för barnen och…  
  -Det händer jättemycket under ett tema! Vi dokumenterar allt och efter temaavslutningen brukar vi skriva en berättelse om allt som hänt, som barnen sedan får ta med sig. Det blir som en saga, säger Anne-Marie Wallouch.  
  Att vara Sagofén är alltså ett sätt att leka tillsammans med barnen. Som förskollärare är det viktigt att delta i barnens lek så mycket som möjligt, tycker hon.  
  – Ska vi vara med i barnens läroprocesser så ska vi vara med i leken också. Det är där själva mötet och lärandet sker. Det är också i leken vi utmanas i vårt förhållningssätt och upptäcker vilka lekvärldar barnen lever i. Deltar man i barnens lek blir man inte någon säga-till-fröken, utan kan till exempel leka hur man är en bra kompis. Man kommer inte när det redan har hänt utan man är närvarande, säger hon.  
  Anne-Marie Wallouch tycker att den vuxnas roll är särskilt viktig när det gäller barn som inte kan leka.  
  – Ibland får man jobba mycket för att lära barn turtagning och få dem att känna tillit nog att våga leka.  
  Hon säger att det finns en nyckel till varje barn, men man får leta och prova.  
  – Framför allt ska det vara så roligt att det inte går att hålla sig därifrån. Blir det tillräckligt kul så vill de vara med. Men det måste vara oväntat och tillåtande, finnas variation, tid och kompisar. Då går det att leka. 

Annika Claesdotter 

Alla artiklar i temat Hållbar utveckling (16)

Fråga

Om du får önska dig vad du vill inför det nya förskoleåret 2020 – vad väljer du då?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin