Läs senare

När oron kräver handlingskraft

Blickpunkt: orosanmälanPersonalen i förskolan är skyldig att göra en orosanmälan om det finns misstankar om att ett barn far illa hemma. Ett svårt steg att ta, som i värsta fall kan leda till konflikter och hot. Marie, Lena och Karolina berättar om hur det blev för dem.

av Emilie Stendahl
24 Okt 2018
24 Okt 2018
När oron kräver handlingskraft
Illustration: Emma Hanquist

Marie, förskollärare: ”Jag undrar hur det gick för barnen”

Det gick att se ett mönster: Flickan var mer ledsen och aggressiv när hon hade bott hos sin pappa. Hur föräldrarna sedan reagerade efter ett utvecklingssamtal i kombination med pappans beteende i tamburen vid hämtningen gjorde det omöjligt att tveka längre. Förskollärar­en Marie gjorde en orosanmälan.

– Utfallet av den anmälan blev bra, för mamman sökte egen vårdnad och det gjorde att barnet fick en mer stabil hemsituation.

Alla orosanmälningar Marie gjort under sina sju år som förskollärare har dock inte fallit lika väl ut. Som den hon gjorde för att en pappa var högljudd och använde hårda tag vid hämtning. Han kom också påverkad vid flera tillfällen.

Den gången blev barnens platser uppsagda och ingen från förskolan har träffat dem sedan dess.

– Eftersom socialtjänsten inte får återkoppla vet vi på förskolan inte hur det gick för dessa barn, vilket känns jobbigt och är baksidan av anmälan. Så klart har jag inte med detaljer kring hemförhållanden att göra, däremot vill jag gärna veta hur det blir för barnen.

Rent personligt är det jobbigt att göra en orosanmälan, sammanfattar Marie. Det handlar om ett barn man tagit sig an lite extra och haft mycket tankar kring, och inte sällan har ens oro för barnet dessutom lett till diskussioner och friktion både i arbetslaget och gentemot chefen.

– Att göra en orosanmälan kräver mycket av en på många plan och min upplevelse är att rädsla och okunskap gör att det sker för få orosanmälningar.

Att förskolor gör för få orosanmälningar är en slutsats som flera andra dragit, inom såväl socialtjänsten, som på kommuners stadsledningskontor och i forskarvärlden. Maries tips till kollegor handlar om mod och uthållighet:

– Jag skulle vilja säga till kollegor att hellre ångra en anmälan än att ångra att man inget gjorde, så våga stå på er!

Lena, förskolechef: ”Det är en process som tar tid”

Som förskolechef har Lena under sina år i yrket hunnit med att göra många orosanmälningar. Det är lätt att göra en orosanmälan när det handlar om misshandel, svårare när det handlar om annat – särskilt psykisk ohälsa, tycker hon.

– Jag har till exempel haft föräldrar som inte släppt sitt barn till förskolan. Vi hade samtal med föräldrarna om detta och trots att jag sedan gjorde en anmälan blev det ingen skillnad. Min oro kvarstod, jag gjorde en ny anmälan och allt som hände då var att barnets plats sas upp.

Orosanmälan ska göra att barnet får det bättre, men här blev det tvärtom, anser Lena.

– Barnet fick det ännu sämre. Och vi fick ta emot hot.

Ju fler orosanmälningar man gör som inte blir bra, desto jobbigare blir det nästa gång, konstaterar hon och säger att hon förstår om det finns förskolepersonal  som drar sig för att anmäla.

Lena önskar att förskolorna kunde få bättre hjälp av socialtjänsten.

– Vi får hela tiden höra ”vi har starkare sekretess än ni har”. Tänk om de kunde fråga så här: Hur kan vi göra och planera för att det ska bli så bra som möjligt för det här barnet framöver? Så att vi inte gör en anmälan och sedan står med tomma händer.

En orosanmälan är ingenting man gör på rutin, även om man har erfarenhet sedan tidigare. Det är ett svårt beslut, och knappast något förskollärare drömde om under sin utbildning.

– Därför har jag sagt att det är okej att anmäla själv, men jag kan också ta det. Jag har ju i uppgift att se till att mina arbetstagare har en bra arbetsmiljö och det är det inte när man gör
en anmälan.

Hon kallar samarbetet med föräldrarna för förskolans ”viktigaste red­skap”. Det kan finnas perioder i livet, under en skilsmässa till exempel, när föräldrarna inte räcker till och barnet kanske kommer smutsigt eller utan rätt kläder.

– Vi kan stötta dem. Säga ”Jag ser att ditt barn ofta kommer smutsigt, hur ska vi göra för att ditt barn ska komma och se ut som alla andra?” Det här barnet måste få förutsättningar att lyckas i livet, passa in.

Många gånger räcker det med ett samtal, andra gånger har föräldern inte kapacitet att reda ut det som brister varken nu eller framöver. Då blir det en orosanmälan.

– Vi måste värna relationen med föräldrarna, så att de känner att de kan lita på oss även när saker inte går bra. Att inte duga som förälder – alla vet väl hur det känns. När man skällt för mycket på sitt barn, eller inte haft orken att vara den förälder man velat. Det finns inga perfekta mammor eller pappor.

Orosanmälan är en process, något som tar tid, konstaterar hon.

– Det är inte en anmälan och sedan blir det bra.

Lena minns en mamma vars nya man kom påverkad till hämtningen.

– Den orosanmälan blev inte bra från början. Men när jag träffade henne igen efter flera år fick jag en kram i affären. Hon sa: ”Tack för att du alltid stöttat mig och velat det bästa för mina barn”.

Karolina, förskol­lärare: ”Jag blev syndabocken”

Efteråt tog det hus i helvete. Så beskriver förskolläraren Karolina tiden efter en orosanmälan hon gjort. Föräldrarna fick reda på att det var hon som anmält familjen till socialtjänsten, trots att Karolina hade uppfattat det som om hon kunde vara anonym. Föräldrarna var upprörda och arga och när ett möte på förskolan väl blev av var stämningen hätsk.

– Det var ett fruktansvärt jobbigt möte och efteråt var det en enorm psykisk anspänning.

Föräldrarna sa att de skulle anmäla Karolina i deras tur och undrade vart de kunde vända sig för att göra det.

– Jag kände mig otrygg.

Så här i efterhand tror hon att förskolan borde ha fångat upp föräldrarna snabbare och haft ett möte med en gång. Hon tror också att tydligare rutiner hade behövts.

– Man måste viga tid åt det här, på arbetsplatsträffar till exempel, så att alla förstår att det är viktigt och vet hur man ska göra.

Med en större samsyn på förskolan och en annan beredskap hade inte hon blivit utpekad på det sätt som nu skedde, tror hon.

– Jag blev syndabocken i det här.

Det hade också varit bra att ta upp vad orosanmälan är på föräldramöten, för många föräldrar känner inte till det, tror Karolina. Och kanske hade förskolechefen kunnat stå bakom anmälan i stället.

– Har man barnens bästa för ögonen kan man inte vägra anmäla bara för att det blir jobbigt.

Fråga

Vad skulle betyda mest för att din arbetsmiljö ska bli bättre?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin