Läs senare

Olika som bär

När tvillingarna Emma och Lisen Adbåge gick i skolan på östgötska landsbygden klumpades de ibland ihop och kallades för Emåli. De var ”de där som var bra på att rita”. I dag är de framgångsrika illustratörer och barnboksförfattare med varsin egen, oberoende karriär.

13 sep 2013

Foto: Karl Nilsson
De är 30 år. De är tvillingar. De publicerade sin respektive första bok när de var 18 år. De mäter ungefär 155 centimeter ovan jord, har kortklippt hår med snedlugg åt samma håll och svarta ”jackkoftor”. Efter tolv år som professionella illustratörer och skribenter har de varsin fristående framgångsrik författarkarriär bakom sig. Antagligen också väldigt mycket framför sig.

Emma Adbåge ligger bland annat bakom böckerna om Leni, Sven, Smulbert och är nu aktuell med pekböcker om olika kroppsdelar. Nyligen släpptes Lilla Handen och Lilla foten. Fler i serien är att vänta. Dessutom illustrerar hon för tidningar, tidskrifter, läroböcker, gör bokomslag och har illustrerat för alltifrån Alex Schulman (Bajsfesten) till Lennart Hellsing (Vad ska vi göra). Nyss kom hon hem från barnboksmässan i italienska Bologna.

Lisen Adbåge ligger bland annat bakom böckerna om Koko och Bosse, Kurt och Kio och Stor-Emma. Samt har illustrerat mycket åt författare som Moni Nilsson och Petter Lidbeck. När vi ses har hon haft en dag på sig att pusta ut sedan hon skickade in sina originalillustrationer, med noggrant rekommenderad post, till förlaget som ska ge ut uppföljaren till Grethe Rottbölls räknesaga Tio vilda hästar. Och denna morgon, innan vi ses på ett kafé i Kalmar, har hon hunnit en sväng till biblioteket i Torsås för att plocka ner en utställning som hängt där i projektet ”Lässurr” som riktar sig till förskolor i Kalmar län. Barngrupper har fått rita och fundera kring en av hennes böcker som de själva valt. Och hon har mött barnen i författarsamtal och samlat in deras tankar.

– Jag tycker det roligaste är just variationen, säger Lisen Adbåge.

Allt började i ett hus i Sya, på den östgötska landsbygden. Där växte Emma och Lisen upp tillsammans med mamma förskolläraren, pappa kommunikatören och sju år yngre lillasyster Ellen som för ett år sedan klev ut i mammas fotspår som nybakad förskollärare. Tvillingarna red, de ritade, de skrev.

– Det fanns inte så himla mycket att göra. Vi hade alltid varandra, men annars bodde inte så många andra barn i närheten. Tecknandet blev liksom viktigt för oss, säger Emma Adbåge.Foto: Karl NilssonDeras mamma förskolläraren har berättat för dem att de var ovanligt tidiga med att göra huvudfotingar. För dem själva var det ett nödvändigt behov. Och tecknandet fortgick under åren där i det gemensamma barndomshemmet, ofta sida vid sida på varsin stol vid köksbordet. Så kanske är det inte så konstigt att deras respektive stilar påminner om varandra. Men vid närmare granskning upptäcker man att de utvecklat varsitt alldeles eget karakteristiskt uttryckssätt: Emmas typer har till exempel nästan alltid mandelformade ögon medan Lisens oftast har klotrunda. Och Emma håller sig ofta i en något mer dämpad färgskala medan Lisen brassar på mer eldigt. Men det lekande, det detaljrika, det mönsterfyllda och det berättande tecknandet – det delar de.

– Så småningom, när vi satt där som barn, fick vi brist på idéer på vad vi skulle rita. Då hittade vi på historier som vi tecknade till. Det var väl så det började, det här med att göra böcker, säger Lisen Adbåge.

Deras närmsta granne var barnboksillustratör. Och de insåg att det de höll på med faktiskt kunde vara ett yrke.

– Redan i tio- till tolvårsåldern visste vi vad vi ville jobba med.

Som 16-åringar skickade de in sina första bokmanus till förlaget Eriksson och Lindgren. Uppmuntrade av morbror, som bodde granne med författaren Barbro Lindgren i Stockholm och hade visat systerdöttrarnas alster för henne, och av resten av familjen.

– Det var bra att vi hade dem. Det fanns ju knappt internet då och vi hade noll koll på att man överhuvudtaget kunde, och än mindre vart, skicka sina grejer, säger Lisen Adbåge.

Något år senare satt de på förlagets kontor, tillsammans med mamma, och hade just fått erbjudandet om att varsin bok skulle ges ut: Emmas Mimsan och mormorn och Lisens Ellen och Bebis.

– Det var mycket rättvist! skrattar Lisen.

I dag kan de tycka att de var så unga, att de inte riktigt förstod vad som hände.

– Hon är så stor, Barbro Lindgren. Det fattade ju inte riktigt vi när vi satt där som tonåringar. Det var häftigt bara att vara i Stockholm och sova på hotell, säger Emma Adbåge.

Foto: Karl Nilsson

Efter gymnasiet blev det serietecknarskolan, en tvåårig KY-utbildning, i gästrikländska Hofors. Fast under den perioden var den egna identiteten viktig för dem, de var hemliga inför varandra och sökte utbildningen utan att veta att den andra också gjorde det.

– Vi liksom höll för pappret när vi satt och ritade under en period, Emma fick inte se, säger Lisen.

Båda kom in. Och efter åren i Hofors flyttade de till Malmö och startade ett bolag tillsammans. Satt ett tag i en tecknarstudio med kollegor. Men då försvann den magiska bubblan. Kontor passade inte dem och de flyttade tillbaka sina arbeten till respektive lilla lägenhet och produktiviteten fortgick.

– En del kollegor kan tycka att vi har varit otroligt målinriktade. Andra säger att vi haft tur. Men vi har ju knappt gjort något annat. Vi har inte haft något pausår med backpackande eller festat och haft oss, säger Emma Adbåge.

När man skummar igenom Emma och Lisens bibliografier slås man av att de är utgivna av en mängd olika förlag. Och deras huvudförlag är olika, de har liksom skapat sig en egen fåra hos egna redaktörer.

– Det är inte särskilt medvetet. Det har mest blivit så. Man skickar sina manus till en mängd olika ställen i början och därför har utgivningen blivit blandad. Sedan har vi hittat våra egna redaktörer, människor vi funkar bra ihop med, säger Emma Adbåge.

Men varför har det blivit just barnböcker då? Även om systrarna har gjort en del kapitelböcker och serieteckningar riktade till vuxna, så hamnar de flesta av deras alster i målgruppen 0–6 år. Lisen Adbåge reagerar med ryggmärgen på den frågan. Hon gillar inte att kategorisera.

– Jag tänker inte så mycket målgrupp när jag tecknar och skriver. Jag gör böcker jag själv skulle vilja läsa. Det är ändå oftast vuxna som väljer böcker som ska läsas för barn och då är det viktigt att alla kan gilla dem.

Emma Adbåge håller med. Samtidigt skriver hon under på att det är just barnbokslitteratur de hittills mest har jobbat med.

– Det passar väl oss, det uttrycket. Blandningen av illustration och text, det är både visuellt, rakt och kommunikativt.

Och så säger de att de har barnet inom sig nära. Det har väl egentligen alla människor, tror de, men Emma och Lisen Adbåge kanske har bevarat och tagit hand om det extra noga.

– Jag har väldigt starka känslominnen från barndomen. Och det är ofta från dem jag utgår när jag skapar något. Det är egentligen grundläggande mänskliga känslor som avundsjuka, att tvingas vara med någon man inte gillar, drömmar, blyghet och så vidare, säger Lisen Adbåge.

Och hon berättar att hon samlar på namn. Många av hennes karaktärer tar avstamp just så, i namn hon tycker låter spännande.

– Kurt och Kio var till exempel två hundar som en lärare på en hundkurs jag gick hade. Jag träffade dem aldrig, men jag tyckte det lät fint ihop.

Emma samlar i stället på citat och ord. Hon knappar in dem i sin telefons ”anteckningar”. Ofta är det så hennes bokmanus startar.

– Nyss hörde jag ordet ”toppstuga”. Det tyckte jag var roligt. Kanske kan det bli något av det någon gång.

Varannan vecka lever Emma Adbåge tillsammans med sin sambos dotter. Hon är också en inspirationskälla.

– Hon satt och ritade och lyckades inte sudda något som blev fel. ”Någon har blandat fel ingredienser i det här suddgummit”, sa hon då. Det antecknade jag. För tänk, i hennes huvud står någon och blandar ihop suddgummi-smet i något slags fabrik.

Foto: Karl Nilsson

Ganska ofta krävs det att de gör omfattande research inför sina böcker. Emma Adbåge har till exempel medverkat i antologierna ”Smarta små”.

– Jag skulle göra ett bidrag om att knäcka läs- och skrivkoden. Hur gör man det?! Det har inte jag utbildning i.

De bollar ibland med sin mamma, som efter många år i förskolläraryrket ju är något av en expert på små barns utveckling. Och nu finns även lillasyster Ellen i den kategorin. De läser mycket båda två, har nära kontakt med redaktörer och låter även kollegor då och då läsa. Ibland får tvillingsystern titta.

– Jo, ibland gör vi så. Men inte alltid, säger Lisen Adbåge.

Och de testar ord och uttryck, smakar länge på dem. Emma Adbåge säger att hon är mån om att det ska låta äkta. Hon har inte svårt att gå bortom grammatiska regler till förmån för rytmen, som till exempel i nyutgivna pekboken Lilla handen där den har ”klippit saxen” och ”grävit gropar”.

– Det kan stöta på patrull hos andra, rent reflexmässigt. Men jag står på mig och tycker att det gäller att lyssna in hur barn verkligen pratar.

De har hittills haft tur. Recensenterna överöser ofta deras alster med positiva utrop. Men allt blir så klart inte hyllat, även om det är sällan de råkat ut för någon ren sågning.

– Förlagen skickar ibland länkar, så visst läser jag recensioner. Men sedan blir det ganska mycket bloggar också, det finns ju så mycket privatpersoner som tycker och tänker i dag. Och det är lika viktigt, säger Emma Adbåge.

Förlagen vidarebefordrar också en hel del läsarreaktioner. Och när det gäller barnböcker finns det en del moralpanik. Till exempel fick Lisen nyligen höra att det var högst oansvarigt att rita en hårtork liggandes i badkaret (ur Stor-Emma). Barn kunde ju förolyckas.

– Det var faktiskt ingen hårtork. Det var ett duschmunstycke. Men jag vill ändå be den uppmärksamma läsaren om ursäkt, det kanske var otydligt tecknat, säger Lisen Adbåge.

Emma Adbåge poängterar att hon inte gillar det tillrättalagda. Världen är ju inte sådan och då bör inte barnböcker heller vara det. I stället tycker hon böcker är viktiga just för att de kan väcka diskussioner, barn och vuxna emellan. Det är en gemensam upplevelse som hon tycker är svår att uppnå med något annat medium. Därför tror hon på barnbokens överlevnad även i en digitaliserad värld. Hon citerar Lennart Hellsing:

– All pedagogisk konst är inte bra, men all bra konst är pedagogisk.

Ändå är hon noga med att lyssna till vad andra tycker.– Jag brukar tänka på ifall jag håller med i kritiken. Ibland gör jag det. Ibland gör jag det inte. Och det är viktigt att veta var man står och varför man gör sina val, att motivera dem inför sig själv.

När vi pratar om framtiden vill ingen av dem sia.

– Man vet aldrig. Det kan hända så himla mycket. För mig är det långt att bara tänka ett år, säger Emma Adbåge.

Men att kalla sina verksamheter för ”jobb”, det är svårt. Åtminstone är det inget jobb som går att stänga av, det pågår hela tiden, menar Lisen Adbåge.

– Fast vi har nog båda lärt oss att hantera det annorlunda nu än för tio år sedan. Vi håller inte alltid på, utan gör annat också.

Båda rider fortfarande mycket, gillar att vara ute i naturen och umgås med vänner och familj.

– Ett liv utöver ritbordslivet med annan input är viktigt. Det är då det blir roligast och det syns i bilderna, säger Lisen Adbåge.

Det här är Emma Adbåge:

Född: 7 december 1982
Familj: Sambo, sambons dotter, marsvin, hästar
Bor: I ett trähus i Bråbygden, 20 minuters bilfärd utanför Oskarshamn
Förebilder: Gunna Grähs, Barbro Lindgren, Eva Lindström
Senast lästa ”vuxenbok”: Nina Lekanders Hästar, män och andra djur.
Senast lästa ”barnbok”: Bilen säger brum av Charlotte Ramel. ”–Som research i arbetet.”

Det här är Lisen Adbåge:

Född: 7 december 1982
Familj: Man, hund, häst
Bor: I en lägenhet i Karlskrona
Förebilder: Kitty Crowther, Gunna Grähs, Barbro Lindgren, Eva Lindström
Senast lästa ”vuxenbok”: Plats av Pija Lindenbaum
Senast lästa ”barnbok”: En gris på dagis av Johanna Thydell

Fråga

Vad tror du skulle kunna locka fler att bli förskollärare?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin