Ingår i temat
Hållbar utveckling
Läs senare

Ömsesidigt beroende

13 apr 2008

Att skriva om framtidens förskola på ett hoppfullt sätt, när miljökatastrofl armen dundrar i fjärran, är inte lätt. Min första tanke är att skriva om min drömbild av hur framtiden kan se ut på våra förskolor. Det är en förskola där de hundra språken är möjliga. En plats där allt får hänga ihop. En plats där livet inte delas upp utan får levas med glädjen, skrattet, tvivlet och osäkerheten. Jag hade tänkt ?spåna? fritt kring detta och drömma, skriva fram olika scenarier om vad jag kan se och ana framför mig. Men det blev inte så ? istället har det känts viktigare att fundera över framtidens förskola ur ett miljöperspektiv.
Som pedagog i förskolan, som vuxen människa i världen ser jag det som min uppgift att hitta vägarna tillsammans med kollegor, föräldrar och barn.

Det är i det lilla förändringen sker. Förr var jag allergisk mot duktiga miljöaktivister men nu inser jag att jag vill och måste bidra! Nu kan jag bidra utan att överfallas av allt för dåligt samvete. Det är lätt att låta miljöfrågorna överskugga allt annat eftersom det verkar brinna i knutarna. Det bör det kanske göra för mig som vuxen, men barnen måste känna hopp inför framtiden. Frågan är hur det går ihop? Hur gör vi i dag för att morgondagens vuxna kännetecknas av en större känslighet för naturen? Hur skapar vi känslan av nyfi kenhet och lust för livet? Eller snarare ? hur låter vi barn behålla sin nyfi kenhet och lust?
Vilka vägar behöver vårt pedagogiska arbete ta för att göra det möjligt att tillsammans med barnen på många olika sätt förundras över livet?
Jag minns Dimitra ? en av våra ettåringar som för några år sedan gjorde oss uppmärksamma på hur vatten kan undersökas med känslighet. Det blev ingången till ett spännande vattenprojekt där barnen fi ck undersöka vatten, speciellt vattendroppen på många olika vis. Droppande vatten, rinnande vatten, porlande vatten, stilla vatten och rörligt vatten. Att leka i en projicerad vattendroppe, att bli blöt på låtsas. Förundras över att inne i vattenrummet blir man blöt, men när man leker i vattendroppen på overhead ? ?näe bööt?. Att tillsammans med kompisarna undersöka regndropparna på grenen eller fånga dem på en liten spegel. Sitta under ett plasttak och höra dropparnas ljud när det regnar. Leka i vattenpölarna och se samma rörelser på vattenyta som inne i vattenbordet.
Vi vuxna fi ck refl ektera, undersöka och pröva för att hitta vägar att gå tillsammans med barnen där allt inte var förutbestämt utan nyfi ket och lustfyllt. Jag minns hur vi diskuterade om vilka vägar vi skulle välja. Fördjupa kring droppar eller ta in fl er olika perspektiv på vatten? Vi var inte ense och prövade olika vägar. Men en sak var vi eniga om ? att jobba länge med samma sak ökar barnens känslighet och nyfi kenhet på det fenomen vi tillsammans undersöker.

Nu har vi jobbat med ljus under snart två år. Det har varit många OH-bilder, ljusbord och ljusslingor tända under året, som dragit mycket ström. Å ena sidan har det fått mig att fundera över vad vi gör ur ett miljöperspektiv. Å andra sidan är det fascinerande att få uppleva treåringar som ser, erfar och undersöker hur ljus faller på ett björnbär eller hur vattendropparna på bladet fångar ljuset. Eller hur femåringens kommentar fi ck mig att tänka på att energifrågan inte bara handlar om elen kommer från vattenkraft eller kärnkraft ? den har en politisk konsekvens som femåringen satte fi ngret på: ?Först får vi ström till Sverige, sedan till ett annat land och när den kom till Kosovo fanns det inte så mycket ström kvar.?
Det visar för mig vikten av att inte underskatta barns kompetens och insikt om saker och ting.

Jag minns hur Vea Vecchi; från Reggio Emilia, på en föreläsning pratade om att det är slöseri med jordens resurser att inte använda sig av den kapacitet som fi nns i varje barn, i varje människa. Att det var att förråda människan. När vi talar om känslan för naturen kan det inte stanna där utan det måste också kännetecknas av en känslighet för människan, för den andre. Vi kan inte prata om lövet utan grenen, stammen, roten och inte roten utan stammen, grenen och lövet. Allt hör samman och vi hjälper inte barnen genom att hålla isär utan vi måste istället prata om och låta barnet erfara att allt hänger ihop. Allt hör ihop. Vi är ömsesidigt beroende och det är min förhoppning inför framtiden!

Birgitta Kennedy

Alla artiklar i temat Hållbar utveckling (16)

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin