Läs senare

Oro för de yngsta i spartider

Kommunpolitiker som i krisens spår
strävar efter en budget i balans
riskerar att försätta barn i obalans.
Birgitta Lidholt, doktor i pedagogik,
har undersökt förutsättningarna att
tillgodose de allra yngsta barnens
behov i dagens förskola.

12 Jan 2010

När över hälften av ettåringarna är inskrivna i förskolan behöver kunskapen om hur deras behov kan tillgodoses bli bättre. Det anser Birgitta Lidholt, förskolepsykologen Gunilla Niss och barnpsykiatern Magnus Kihlbom, vars bok Förskola för de allra minsta – på gott och ont just har kommit ut på Carlsson Förlag. En av deras slutsatser är att möjligheten till anknytning och goda relationer mellan barn och personal är avgörande. Hittills har dock anknytningsforskningen varit fokuserad på relationen mellan barn och föräldrar.
–Det är ett nytt fenomen i den svenska välfärdsmodellen att så många små barn går så långa dagar i förskolan. Att barn under två år vistas åtta–tio timmar i grupper på femton–sjutton barn var inte vanligt tidigare, säger Birgitta Lidholt.
Vilken betydelse det har för möjligheten till goda relationer, samspel och anknytning saknas ännu empirisk forskning om i svensk miljö. Utifrån internationell forskning och övrig kunskap om små barns utveckling anser hon det ändå rimligt att anta att en god anknytning mellan personal och barn är viktig. Hon ser också ett starkt samband mellan kvaliteten och de strukturella faktorer som kommunpolitikerna har makt att påverka – gruppstorlek, personaltäthet, personalens kompetens och kontinuitet i relationen mellan personal och barn.
–Varma, stabila relationer är viktiga för de allra yngsta barnen och det måste finnas förutsättningar att organisera förskoleverksamheten utifrån den kunskap som finns.

För tio år sedan doktorerade Birgitta Lidholt med avhandlingen Anpassning, kamp och flykt: Hur förskolepersonal handskas med effekter av besparingar och andra förändringar i förskolan.
När nu en ny våg av nedskärningar befaras till följd av den ekonomiska krisen är hon orolig för att det ska gå ut över personal och barn. Under 1990-talet skars resurserna till förskolan ner med 25 procent utan att återställas och förskollärare är fortfarande en av de yrkeskategorier som har högst sjukfrånvaro.
–Man försöker strukturera och prioritera på bästa sätt. Det fungerar i de flesta fall, men på många håll skulle det kunna vara mycket bättre. Jag är närmast rörd över hur många nästan lyfter sig i håret även under mindre goda förutsättningar. Man drivs av ansvarsrationalitet och kärlek till barnen.

Kamp har Birgitta Lidholt inte sett särskilt mycket av. Den ömsesidiga respekten mellan föräldrar och personal har en systembevarande effekt.
–Grundförutsättningen för att föräldrar ska kunna gå till jobbet är övertygelsen om att barnen har det bra. Annars spricker systemet. Det måste finnas en öppenhet mellan personal och föräldrar om det ska bli ett tryck i kvalitetsfrågan.
I dag anser hon att det blivit alltför tyst om saken. De strukt-urella variationerna vad gäller personaltäthet, gruppstorlekar och andel högskoleutbildade är stora över landet. Oacceptabelt stora enligt Birgitta Lidholt. Att 10 procent av småbarnsgrupperna har 17 eller fler ett- och två- åringar är på tok för mycket, hävdar hon bestämt.  
Även kring andra viktiga kvalitetsfaktorer finns orosmoln. Tid för planering och gemensam reflektion äts upp av brist-en på vikarier och andelen som har högskoleutbildning har varit runt dryga hälften i över tio års tid. I Stockholms län, där det är allra svårast att rekrytera högskoleutbildad personal, ligger genomsnittet på fyra av tio. För att täcka behovet till 2012 skulle 3600 nya förskollärare behöva utbildas.
 Några skulle också kunna lockas tillbaka. Det visar en enkätundersökning bland förskollärare som lämnat yrket, vilken refereras till i boken av Lidholt/Niss/Kihlbom. På frågan vilka förändringar som kunde få förskollärarna att överväga att återgå till yrket var mindre barngrupper och högre personaltäthet tillsammans med lönen de allra vanligaste svaren.

De omfattande förändringar som förskolan gått igenom ökar betydelsen av gemensam tid till reflektion, gärna under handledning, menar Birgitta Lidholt. Att kunna följa och påverka utvecklingen skapar ofta en större tillfredsställelse i arbetet.
–Det är viktigt att verkligen se barnen så att det blir goda relationer med värme och kärlek i samspelet och det kräver lyhörda vuxna som mår bra. De som har utbildning och kunskap om små barns utveckling förstår det här och jobbar eller vill jobba med utgångspunkt från det. Om man inte kan arbeta som man vill och nå målen i så hög grad som man skulle vilja upplever många en professionell meningsförlust.
Birgitta Lidholt förespråkar i dag ett tak för barngruppernas storlek, trots att hon ser en risk för att tak blir golv och trots att behoven är så olika från grupp till grupp.
–Att möta varje barn utifrån dess situation kräver hög kompetens, men hur kompetent personal en förskola än har kan det bara i viss utsträckning kompensera för dåliga strukturella förutsättningar.
Vi har sagt så länge att man måste anpassa gruppstorleken efter andelen barn med särskilda behov och jag skulle vilja ha en tilltro till att kommunerna gör en bra och flexibel resursfördelning, men jag har varit med så länge att jag har gett upp hoppet. Det är så många kommuner som inte har gjort bra prioriteringar att det blir en nitlott att bo i vissa kommuner, även om förskolepersonalen försöker så gott de kan.
 

OECD vill se tidiga
satsningar på barn

Det lönar sig att satsa på barn i förskoleåldern. Det visar rapporten Doing better for children, där den internationella organisationen OECD jämför medlemsländernas satsningar på barn.
Ett talande exempel är USA, där 20000 dollar satsas på barn upp till sex år, jämfört med OECD-genomsnittet på 30000 dollar. Samtidigt är USA:s offentliga utgifter totalt sett för barn betydligt högre än genom- snittet – 140000 dollar mot 125000 i hela OECD. Trots detta ligger barnen i USA sämre till när det gäller hälsa och utbildning än jämnåriga i de flesta andra länder.
Än så länge har bara ett fåtal länder förstått de tidiga årens avgörande betydelse. I genomsnitt går endast en fjärdedel av satsningarna till barn under sex år. De allra flesta, även Sverige, satsar mer på barn i skolåldern och tonåren än de yngre barnen. Med utgångspunkt från studierna bakom rapporten rekommenderar OECD att relativt sett satsa mer just under de tidiga åren, och att i ökad utsträckning rikta stödet till de barn som bäst behöver det. I samband med att rapporten lanserades i början av september varnade OECD:s generalsekreterare Angel Gurría regeringarna i medlemsländerna för att låta krisen gå ut över barnen.
–Krisen sätter press på offentliga budgetar över hela världen. Men varje kortsiktigt sparande på barns utbildning och hälsa medför långsiktiga kostnader för samhället. Regeringar borde istället se till att få ut mer av sina investeringar i barn. Och att satsa tidigt, när grunderna för ett barns framtid läggs, är nyckeln särskilt för missgynnade barn och kan hjälpa dem att bryta sig ur ett familjemönster av fattigdom och social exklusion, säger han.
De satsningar som granskats omfattar allt från hälsovård, omsorg och utbildning till barnbidrag och stöd till ensamstående föräldrar. När det gäller utbildning konstaterar OECD att i de länder där majoriteten av barnen deltar i förskoleverksamhet är det viktigt att säkra kvaliteten.

Fråga

Vad tycker du om förändringarna i läroplanen?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin