Läs senare

På blodigt allvar

Nattsvart ångest. Otyglad ilska. Humörsvängningar från helvetet. Tron att man är galen. Så kan det vara för den som är drabbad av pms, eller än värre, pmds. Ändå vet inte många om att det är just det de lider av.

07 dec 2015

Illustration: Janette Bornmarker
Har du mens, eller?
Chansen är stor, just nu har drygt 800 miljoner kvinnor i världen sina månadsatliga blöd­ningar. Ändå brukar det inte vara mensen som åsyftas med frågan. Vad som brukar menas är: ”Har du pms?” och användas för att avfärda upprörda kvinnor.

Det har aldrig pratats så mycket om mens som nu – i musikaler, sommarprat, tv-program, utställningar och böcker. Som i till exempel bloggaren Clara Henrys bok Ja, jag har mens, hurså? Budskapet är att inte mens­skämmas och författaren tycker att man på frågan om man har mens, ska svara som titeln på boken – gärna följt av ”hur mycket behöver du?”

Den rådande trenden visar att det finns ett uppdämt behov av att prata – att spräcka tabun. Och ute i världen är mens fortfarande stigmatiserat – och i utvecklingsländer kan det vara förödande. Enligt FN är mensrelaterade problem den vanligaste orsaken till att afrikanska flickor slutar skolan, på en del platser i världen isolerar flickor sig när de får mens – och i andra länder skärmas de av från omvärlden eftersom mensen anses som oren. Därmed växer också kvinnornas avstånd till ett mer jämställt liv.

Även om ämnet inte längre är tabu i Sverige är det här med pms, eller den svårare varianten pmds, kanske ändå svårt att prata om. En av anledningarna kan vara att man inte vill ”skylla på sin pms” och därmed känna att man drar tillbaka kvinnokampen hundra år och bekräftar bilden av kvinnor som instabila, hysteriska känslomonster som inte har på ledande poster i samhället att göra. En annan anledning kan vara att man inte förstår vad det är man har drabbats av.

För komikern Karin Adelsköld, generalsekreterare för relativt nystartade Pms-förbundet, tog det sju år att inse att hon hade pmds.

– Varken vården eller psykologer gjorde den kopplingen, säger hon.

Som trött, sliten småbarnsmamma trodde hon först att hennes vredesutbrott och häftiga humör berodde på stress och sömnbrist, sedan misstänkte hon manodepressivitet – men testerna visade negativt. Förutom att hon själv mådde dåligt blev både barn och äktenskap lidande och det var först efter en skilsmässa, när hennes nya kärlek gjorde henne uppmärksam på att vredesutbrotten hade ett mönster – alltid den 20:e i varje månad – som hon insåg att det hade med menscykeln att göra.

– Först infann sig en lättnadskänsla – det beror alltså på hormonerna! Men ganska snart började nästa resa: att få hjälp, säger hon.

Forskningen om pms, i den lilla mån den finns, är relativt ung och är styvmoderligt behandlad inom vården. Karin Adelsköld upptäckte hur svårt det var att få objektiv information om diagnoser och symptom. Däremot fanns det mycket desinformation på nätet, från läkemedelsföretag och olika bloggar.

– På Vårdguiden – där man verkligen kan läsa om allt – hamnade den information för så sent som drygt ett år sedan och till stor del på grund av påtryckningar från oss.

Att man kanske inte kopplar ihop sin ångest, depression, ilska – eller vad symtomen nu må vara – med hormoner, kan bero på att vi inte pratar om pms.

– Stress och prestationskrav gör att vi inte lyssnar på oss själva. Jag hade förträngt min menscykel och var inte medveten om hur den fungerar och påverkar, säger Karin Adelsköld.

Just sådan förträngning är vanlig, tror hon:

– I Sverige är vi duktiga på jämställdhet och jämlikhet, men vi har en feminism där vi inte pratar om oss som kroppsliga varelser.

Karin Adelskölds uppmaning är därför: Sätt hormonerna i fokus och börja ta dem på allvar, få förståelse för kroppens kemi. En annan viktig lärdom hon vill sprida är: Prata om det!

Genom att ställa upp och berätta om sin pmds i tv och radio blev Karin Adelsköld, ofrivilligt, pms ansikte utåt och pms-expert. Överöstes av mejl med frågor och fick höra att till och med läkare hänvisade till henne.

– Kul på ett sätt, men man kan fråga sig i vilka andra sammanhang läkare skulle hänvisa till en komiker, säger hon.

Vården erbjuder inte mycket hjälp ens när det gäller den svårare diagnosen pmds, som Karin Adelsköld har. Det som finns att tillgå är antidepressiv medicin, hormonbehandlingar i låga doser eller KBT. Men man kan också göra mycket själv, menar hon:

– Man kan säga att jag startade Pms-förbundet i ren vanmakt eftersom det var så svårt att få objektiv information om diagnoser, symtom och behandling. Genom förbundet vill vi sprida information om pms och pmds – och visa att man inte är ensam.

Hon tycker att man har ett ansvar att berätta för andra om man har det, som vilken diagnos som helst, till exempel diabetes, migrän, laktosintolerans … Att människor i omgivningen förstår kan minska känslorna av skuld och skam – och dessutom kan man hjälpa varandra.

– Jag tänker att inom kvinnodominerande yrken – där många kanske har pms samtidigt – att det måste påverka, säger Karin Adelsköld.

För att lära känna sin menscykel kan man föra journal, skriva ner hur man mår, vad man är hungrig på, när man är trött och så vidare. Vill man inte föra bok finns det massor av appar som kan vara till hjälp. Hitta mönster och ta reda på när ”dåliga dag­ar” infaller.

Pms behöver nödvändigtvis inte heller alltid vara av ondo.

– Det kan också vara en drivkraft – det som får en att sätta ner foten och säga ifrån. Man kan tänka att förkortningen står för Passion Mod Självförtroende, säger Karin Adelsköld.

Serietecknaren Liv Strömqvist skriver i sin bok Kunskapens frukt: ”Jag hoppas att ni fattar att om vi levt i ett matriarkat så hade det självklart varit så att pms hade haft oerhört hög status, såsom den manliga melankolin hade på 1800-talet, eller såsom podcastande mäns bekräftelseångest har i dag.”

I en intervju i samband med lanseringen av boken konstaterar hon: ”Om Strindberg hade haft pms skulle han inkluderat det i sina verk och haft pms-hybris.”

Musikern och textförfattaren Annika Norlin, som ägnade hela sitt sommarprat åt hormoner talade om dagar med svart ångest och postmenstruell eufori. Ett tillstånd då kreativiteten flödar, hon känner sig oövervinnlig och kommer med massor av nya idéer – som hon ägnar resten av månaden att få till.

Som förskollärare är det kanske inte (än) accepterat att säga: ”Jag vill inte ha lönesamtal den dagen för då kommer jag vara lättsårad”, alternativt: ”Jag vill lägga planer­ingsmöten i mitten av månaden när jag har min kreativa topp”.

Men en bra början är att lära känna sin menscykel och sedan i den mån det är möjligt att planera efter den. I alla fall den biten som ligger utanför jobbet, som mat, träning, vila – och socialt.

Och framför allt – våga prata om det.

Fakta om pms

Pms (premenstruellt syndrom) och pmds (premenstruellt dysforiskt syndrom)

Orsak: Egentligen okänt, men enligt nuvar­ande teori är en del kvinnor mer känsliga för nedbrytningsprodukter från gulkroppshormon.

Symtom: Irritation, depressivitet, ångest eller humörsvängningar innan mens.

Drabbar: Upp till 30 procent av alla kvinnor har besvär. Mellan 2 och 5 procent har pmds, kraftiga besvär.

Källa: Medicinsk Vetenskap 3/2013

Information och råd om pms och pmds: pmsforbundet.se

Lästips
Bli vän med din pms av Lisa Eriksson (Forum)
Ja, jag har mens, hurså? av Clara Henry (Forum)

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin