Läs senare

Så avslöjar du en lögnare

SupportenSom vuxna har vi lärt oss att dölja vad vi innerst inne känner. Men det går ofta att läsa av känslorna ändå. Våra omedvetna ”mikrouttryck” kan vara lika tydliga som barns känslouttryck med hela kroppen.

09 sep 2019
Självklart kan man inte veta vad som döljer sig bakom de små, omedvetna ansiktsuttrycken. Men en aning kan räcka för att lägga en grund för förtroende.
Foto: Istock

De blixtrar förbi på en femtedels sekund, mikrouttrycken. En rynkning av ett ögonbryn, en mungipa som dras åt sidan. Det är där det syns vad vi egentligen känner. Ett mikrouttryck är en kunskapskälla vi kan använda oss av för att förstå och hjälpa. Kanske är det en förälder eller ett barn som mår dåligt utan att kunna berätta, kanske en kollega som egentligen är ledsen men säger att allt är bra, eller en partner eller tonårsdotter som ljuger en rakt upp i ansiktet där hemma.

– Har man lite koll på alla signaler vi omedvetet skickar ut har man fler nycklar till att läsa av och förstå människor. Med lite träning kan man bli bra på att uppfatta signaler och se om människor talar sanning, säger Eva Hyllstam, som föreläser om emotionell kompetens.

– Barn visar ofta sina känslor i makrouttryck, alltså tydligt kroppsspråk. De knyter händerna, tittar ner i golvet, biter ihop käken. De har ännu inte lärt sig att dölja sina känslor. Men som vuxna vet vi att det inte alltid gynnar oss att alltför tydligt visa våra känslor. Vi hötter inte med näven åt chefen eller räcker ut tungan åt kolleger. Men även om vi håller tillbaka känslorna så finns de ju där – av besvikelse, ilska, sorg – och syns i form av omedvetna mikrouttryck.

Det kan vara ­värdefullt för en förskollärare att träna för­mågan att läsa av.

– Det finns också något som heter mikrokroppsuttryck. Det kan vara små, små axelskakningar, eller att du nästan omärkligt skakar på huvudet samtidigt som du säger ja: kroppen säger emot det munnen säger.

Men en lögn behöver det inte vara. Det kan också vara att du tycker att frågan är konstigt ställd – det vill säga att du har en inre dialog.

Mikrouttryck

Ett snabbt, ofrivilligt ansikts­uttryck som människor ger ifrån sig ofrivilligt och som avspeglar känslotillstånd.

Oro: Det är en form av rädslo­uttryck och visar sig framför­ allt runt ögonbrynen. Det som händer i ansiktet är att ögonbrynen drar ihop sig och går uppåt, blir raka. Även ögonlocken åker upp så att mer ögonvita syns, och munnen går åt sidan.

Ilska: Ögonbrynen sänks, ögonen blir smalare, läpparna pressas ihop till ett streck.

Sorg: Ögonbrynen går upp i mitten och formar en triangel, mungiporna dras ner, underläppen kan skjuta ut.

Förakt: Det enda av ansiktsuttrycken som endast visas på ena sidan av ansiktet, då ena mungipan går upp.

Läs mer:

Ovanstående är hämtat ur boken Emotions Revealed av Paul Ekman, en amerikansk professor i psykologi som bland annat anlitats av FBI för att utbilda om vad ansiktsuttrycken kan avslöja. Eva Hyllstam har gått hans utbildning.

– Man måste vara ödmjuk när man läser andra människor, det man kan få är indikationer på att något inte står rätt till. Sedan får man ta det vidare, antingen fråga eller fortsätta iaktta.

Ett första steg för att träna upp emotionell kompetens är att bli mer medveten i nuet för att verkligen kunna ta in det man ser. Steg två är att lära sig hur olika känslor speglas i ansiktet. För varje känsla har ett fysiskt uttryck.

Men det är inte bara mikrouttrycken som kan avslöja en lögnare, det är också att något avviker från det vanliga mönstret. Den som annars har ett yvigt kroppsspråk kan bli mer kontrollerad; personer som normalt vill möta blicken gör det plötsligt inte; eller en förälder som alltid brukar lämna och hämta snabbt dröjer sig kvar.

Eller så kan det vara ett föräldrapar som berättar att de varit på landet i helgen – pappan berättar att det var toppen medan den annars så pratglada mamman står tyst bredvid och ler.

– Naturligtvis kan det ha varit en fin helg, men om du märker att någon av föräldrarna har ett ändrat beteende kan det vara ett tecken på att något inte stämmer.

Att som förskollärare samla in så mycket information som möjligt och träna upp sin förmåga att läsa av andra är värdefullt. Får du signaler om att det är tufft för föräldrarna kan det vara viktigt att ha lite extra koll på barnet. För att kunna veta om någon far med osanning, eller aktivt döljer hur läget är, är det därför viktigt att veta hur personen fungerar i vanliga fall, utan känslopåverkan.

När vi talar sanning är vi mer spontana i vårt sätt att tala och röra oss. Vi är konsistenta, vi upplever och visar samma känslor när vi återberättar något. Om vi exempelvis ska berätta om turen till skogen och hur spännande det var när vi såg en räv, då kommer kroppsspråk, blick och tonläge att gå i samma känslospråk oavsett hur många gånger vi berättar. Men om det är en lögn blir känslospråket mindre konsistent. Ena gången låtsas vi kanske vara uppspelta, andra gången rädda. Alternativt känns vi lite neutrala, avstängda.

Själva berättelsen är också mer spontan när vi talar sanning. Då kommer minnena associativt, vi avbryter oss själva, ändrar oss, ”eller nej, det kanske inte var då, det var nog en annan gång vi såg den där räven”. En lögn är mer statisk.

– Men självklart kan vi inte veta om någon ljuger bara för att den återberättar en händelse utan att avbryta sig själv eller ändra sig … man måste titta på helheten.

Illustration: Istock

När vi ljuger blir kroppen påslagen både kognitivt (vi tänker på hur vi ska säga det så att det blir rätt) och emotionellt (vi får en tyngd av dåligt samvete, en känsla av att det inte känns så bra att stå och småljuga), det i sig sänder också ut signaler som i sin tur påverkar oss.

– Det ena påverkar det andra, vi tänker att nu ljuger jag och det syns säkert, kanske är jag röd i ansiktet. De tankarna stressar och tar fokus från det vi ska berätta och då låter det inte spontant.

En lögn kan man också få signaler om rent språkligt, kanske börjar personen, omedvetet eller medvetet, dissociera sig från det hen berättar genom att byta pronomen, att säga ”man” i stället för ”jag”.

Rösten kan bli mer långsam eller åka upp och bli mer gäll och spänd.  Den som i vanliga fall har ett livligt kroppsspråk får kanske ett mer kontrollerat, rörelserna blir mer överlagda eller man tar hårt i barnen.

För att få syn på det som avviker kan man behöva få lite distans, Eva Hyllstam jämför med hur man lättast avslöjar en trollkarls konster.

– De som sitter längst fram och följer trollkarlen på nära håll ser inget, du behöver stå en bit bort för att få distans och se vad som egentligen händer.

Stå alltså inte och vrålstirra, titta i stället med mjuk, avslappnad blick, då kan du se och uppfatta skiftningar i kroppsspråk. Sedan behöver vi ju veta vad vi ska göra med all information, om vi nu tror att någon ljuger, om det så är partnern där hemma eller föräldrarna på förskolan. Det är viktigt att se till att skapa plats och tid för ett bra samtal. För ljuger gör vi av något skäl.

– Man brukar säga att alla talar sanning om de kan, säger Eva Hyllstam.

Så det gäller att gå varsamt fram. Om det är en förälder på förskolan kan det vara bra att ni i personalen pratar er samman och ser till att den som tar emot barnet på morgonen kan få lite extra tid med föräldern om läge uppstår, eller om det är en kollega så fråga försiktigt hur läget är, säg att du finns där om hen vill prata.

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin