Ingår i temat
Leve leken!
Läs senare

Så fick Oskar lära sig leka

Man får vara lite som ett spöke eller en skugga. Nära men inte för tätt inpå, säger Sara som har stor vana vid att stötta barn i förskolans lek.
Här berättar hon om hur Oskar, 3, fick hjälp med att lära sig lekens oskrivna regler.

10 apr 2014

Foto: Pelle Hybinette
Det var när Oskar var i 3-årsåldern som det blev uppenbart för personalen i förskolan att han hade problem med att samspela i lek. Gång på gång kastade han sig in i andra barns lekar utan att se vad de gjorde eller förstå att han förstörde för dem. De sätt att leka som han kände till var att jaga, busa, buffa och brottas. När han kom instörtande tappade de andra barnen tråden, blev arga och sa till honom att sluta förstöra och gå iväg.

Samtidigt hade han saker att tillföra som gjorde att han var en eftertraktad kompis och som personalen försökte lyfta fram. Till exempel massor av idéer om vad och hur de skulle leka. Däremot hade han svårt att ta in andras idéer och låta någon annan bestämma.

– För oss i personalen går det fort att få en uppfattning om att ett barn behöver stöd. När vi har sett det ägnar vi några veckor åt att observera och bedöma om vi behöver få en extra resurs och i vilken omfattning, säger Sara. Hon har själv arbetat som resurs i kommunen under många år men är nu fast anställd i förskolan.

Efter en månad lämnade de in en ansökan till kommunen och några månader senare var en extra pedagog på plats på heltid. Med lekens hjälp turades Sara och resurspersonen om att stötta Oskar under dagarna. Sara hade huvudansvaret men de delade på uppdraget för att han inte skulle bli alltför beroende av att en viss person alltid fanns till hands. Det är ett vanligt misstag, menar Sara.

– Oskar hade ingen diagnos men var sen i språkutvecklingen så det handlade mycket om att stötta honom i kommunikationen. Att hjälpa honom att sätta ord på känslorna, ställa frågor och visa hur man tar sig in och ut ur leken på ett respektfullt sätt.

En annan viktig sak att tänka på är att inte utesluta barnet ur gruppen. Sara har själv varit med om att hon, som inkallad resurs, och barnet hon stöttade blev exkluderade och hade svårt att få komma med i gruppen. Då blir det sårbart.

De första tre månaderna lekte en av dem med pojken ensamt ungefär tio minuter om dagen. De korta stunderna var ett medvetet val för att han skulle känna att han lyckades och för att han inte skulle behöva vara utanför gruppen onödigt länge.

– Vi spelade mycket spel under de där stunderna, vilket är jättebra eftersom det finns tydliga regler och en turordning att följa. Efter en tid bjöd vi in en kompis att vara med, berättar Sara.

– Vi tänkte på vilket barn vi bjöd in, till exempel att det helst inte skulle vara någon som också hade väldigt svårt för att förlora. Samtidigt var det viktigt att det barnet skulle tycka att det var roligt att vara med och själv få ut något positivt av stunden. Det skulle inte bara handla om att ställa upp.

Efter ytterligare några veckor bjöd de in en kompis till att vara med.

– I det läget satt jag mest bredvid som en sufflör för att påminna om vad som gällde och hjälpa till att sätta ord på det som behövdes.

När de lekte på tu man hand med pojken utgick de från samma grundläggande modell för att visa att det är viktigt att turas om att bestämma och att lyssna på varandra.

– Vi lekte mycket rollekar och då tog vi vuxna i början medvetet på oss de styrande rollerna för att leken skulle komma vidare. Jag kunde ha flera roller samtidigt, som mamma, pappa och pilot, till exempel och förklara att ”Nu bestämmer jag och då gör vi som jag säger och sedan bestämmer du”.

De lekte ofta samma lek 5–6 gånger men kanske ändrade lite i den och Oskar fick successivt ta över rollerna som var bärande med hjälp av lite instruktioner.

Efter ytterligare en tid flyttade de ut spelet eller leken till de rum där de andra barnen var och det var fritt fram för alla som ville vara med. Många nappade. Sara backade successivt mer och mer tillbaka, men utan att lämna helt. De såg till att hela tiden finnas nära tillhands men utan att vara så på att det blev ett hinder för honom. ”Som ett spöke eller en skugga.”

Oskar fick ofta utbrott när det inte gick som han ville och ibland lämnade han bara leken eller spelet och gick iväg. Det hände också att han slog till de andra barnen om han blev riktigt arg.

– Då gällde det att sätta stopp och hjälpa till att hitta andra sätt för honom att få utlopp för ilskan och att inte bara stänga den inne. Några förslag var att stampa i marken eller boxa på en kudde, vilket kan verka drastiskt. Samtidigt jobbade vi med att de andra barnen inte skulle bli rädda för honom, säger Sara.

Oskar var exempelvis väldigt duktig motoriskt och hjälpte gärna de yngre barnen i den åldersblandade gruppen med olika saker. Därför fick han ofta sådana uppgifter av pedagogerna, för att kunna visa att han var bra och hjälpsam och för att stärka hans självbild.

– Vi ansträngde oss också för att förebygga utbrotten genom att vara lyhörda och observanta. Till exempel kunde vi säga att ”Nu ser jag att du håller på att bli arg. Är det så? Vad är det som gör dig arg? Ska vi gå i väg en stund?”

På förskolan där Sara arbetar är det tydligt uttalat att alla är välkomna i leken. Men det betyder inte att man kan kasta sig in bland de andra hur som helst.

– Vi hjälper barnen att stanna upp och se vad för lek som pågår, fundera på om man vill vara med och hur man kan ta sig in genom att ställa frågor som: ”Vad gör ni? Får jag vara med? Kan ni berätta hur man gör?”

Det tog ungefär tre år för Oskar att lära sig att samspela i leken med resten av gruppen.

– Men då hade vi också satsat på att inte stressa på processen, säger Sara.

Nu har Oskar börjat i skolan. Sara träffar honom då och då. Han mår bra, har kompisar och leker men tycker fortfarande att det är jobbigt med för stora grupper.


Fotnot: Sara och Oskar är fingerade namn. Fallet som beskrivs är autentiskt.

Saras tips för att stötta i leken:

  • Var nära och delaktig utan att hindra
  • Låt inte barnet bli beroende av dig
  • Exkludera inte barnet och dig själv från gruppen
  • Använd positiv förstärkning
  • Anknytningen är viktig. Bygg trygga relationer
  • Skapa en lugn miljö (rensa bland leksaker och skapa ordning)
  • Ha tydliga rutiner så att barnet kan känna sig tryggt med vad som kommer att hända och vad som gäller
  • Tydliga pedagoger och tydliga gränser (mimik och kroppsspråk ska stämma överens med det som rösten förmedlar)

Alla artiklar i temat Leve leken! (8)

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin