Läs senare

Sången smittar

Musikhandledarens sånger smittar av sig. På barnen och på förskollärarna.
Sångerna fortsätter att ljuda även när Peter Edgren inte är där. Det är så han vill ha det, att alla ska våga sjunga, spela, släppa loss och inte vara så rädd för att göra bort sig lite grand.

12 jan 2010

Ju närmare förmiddagens sångsamling klockan slår desto fler blir barnen i Solskenets stora lekrum. Musikhandledaren Peter Edgren går omkring och pratar med barnen på förskolan som ligger i utkanten av Örebro. Han blir stoppad av ett barn som är vakt på tröskeln in till köket. Det märks att de känner och gillar varandra. Så är han också här inte bara under sångsamlingen, utan under en hel dag varje vecka.
–Förutom att jag håller på med musik och drama så är jag också en resurs. Tiden ger mig också möjlighet att jobba med större projekt att lära känna barnen ett och ett, säger Peter Edgren.
Strax före halv tio är all personal på plats. Några slår sig ned vid sidan om med småbarn i knät. Två stycken tar plats tillsammans med barnen på golvet. Peter Edgren sätter sig med sin gitarr på en stol i ena änden av rummet. Det räcker som signal till barnen som sätter sig nära, ser på honom och väntar på vad han ska hitta på.
–Vad vill ni börja med?
–Draken och kistan.
Barnen har förstås sett den lilla trälådan med en duk över som står vid Peters vänstra fot.
–Okej, säger Peter och tar sakta fram ett litet djur av plast. Vad är det här?
–En ko.
–Hur känner man att det är en ko?
–Den har svans.
Peter stämmer upp en lugn bluesrock på gitarren och en pojke för in en hand under duken. De sjunger om hur han letar och hur de undrar vilket djur det ska bli. Han får inte titta utan bara känna. Han säger vilket djur han tror han har fångat. Men när han tar fram det är det något annat. Skojar snabbt till det och ser till att han provar med ett nytt djur. Hela tiden på melodin och med gitarr-en igång.
–Jag är noga med att det inte blir prestigefullt och jobbigt. Första gången tog jag själv upp fel djur och skojade om det för att visa att jag inte är perfekt.
Peter Edgren är 36 år och är utbildad vid musikhandledarlinjen, en tvåårig yrkesutbildning vid Härnösands Folkhögskola. Efter utbildningen arbetade han först som musiklärare och nu sedan två och ett halvt år som kulturpedagog vid fem förskolor. Han tillbringar en dag i veckan på varje förskola. Tjänsten är en satsning som två rektorsområden har gjort tillsammans för att förvalta ett tillskott på en extra tjänst.
För musikhandledarna är sång och musik ett verktyg att arbeta med det sociala samspelet.

Musik handlar inte enbart om att kunna sjunga eller spela ett instrument. Vem som helst kan jobba med ljud och rytmer och rörelser, säger Peter Edgren som i arbetet med barnen inte ser några gränser i hur det kan eller får låta.
Tre barn till går fram till lådan och känner efter vilket djur de hittar.
–Nu är det dags för nästa sång.
–Polisen och tjuven.
–Nej, den kör vi ju varje gång, säger Peter vänder på gitarren och börjar trumma. Nu är det dags för start- och stoppleken. Så fort han nuddar vid gitarren hoppar barnen omkring. Att stanna när han slutar är svårare.
–Att sätta igång är lätt för dem. Svårare att stanna. Jag får visa med händerna i luften. Speciellt för de mindre barnen.
Är grupperna för stora tycker han att det blir svårt att nå den dynamik han strävar efter. Med fler än tolv har han svårt att hinna se och lyfta fram vart och ett av barnen. Men under den här samlingen når han variationer. Mellan svag och stark volym, stora och små rörelser, långsamt och snabbt, akt-ivitet och vila.
–Det är som när du berättar en saga. Du kan inte berätta det som en robot. Du måste höja och sänka. Just växlingarna är något jag kan bidra med och lägga fokus på.
Eftersom han är hela dagar på förskolorna har han möjlighet att dela upp gruppen. Men det är inte alltid det går. När tidningen träffar honom i början av november har han inte tid över för fler samlingar. Han träffar i stället vart och ett av barnen och pratar med dem om vad de tycker om. Om mat, gosedjur, roliga platser, människor, lekar, filmer och annat. Tillsammans skapar de barnets egen skattkarta.
–Tanken är att de som vill ska sitta bredvid mig på en samling, så läser vi ur deras favoritbok, sjunger deras favoritsång eller något annat.

Innan Peter Edgren började sin tjänst höll barnskötaren Carina Forsberg i sångsamlingarna. Hon har arbetat på den här förskolan sedan 1980.
–Det är roligt att ha Peter här. Förr kanske det var någon teatergrupp som kom vid något tillfälle. Ibland öser vi på tillsammans med var sin gitarr. Det kan bli jätteroligt.
Enligt Carina var tanken att hon skulle fortsätta med sina sångsamlingar även efter att Peter Edgren hade börjat. Han har också varit tydlig med att det finns plats för mycket musik. Men så har det inte blivit.
–Jag hoppas att vi får igenom att ha en sångsamling till. Jag vill bevara de äldre sångerna. De man sjöng med barn förr, säger Carina Forsberg.
–Hur ser ett träd ut?, frågar Peter samtidigt som han ackompanjerar sig själv och barnen på gitarren.
Barnen sträcker på sig allt vad de kan.
–Vad händer när det blåser?
Barnen böjer sig fram och tillbaka, någon trillar nästan omkull och skrattar. En ny trollsång tar vid och barnen smyger omkring på egna stigar genom rummet. Han avslutar sången och tar upp Björnen sover. Barnen lägger sig ned.

I Peter Edgrens uppdrag ligger också att bidra med fortbildning. Han har hållit gitarrkurser och försöker uppmuntra personalen att sjunga och spela. Men han säger att det finns lärare som inte tycker att de kan sjunga tillräckligt bra. Det är något han vill arbeta med, för att inte föra över till barnen att bedöma sig själva.
–Det är inget framträdande det handlar om. Här är det dynamiken som är det vikt-iga, att alla är med. Det har hänt att förskollärare fått kritik på sin arbetsplats för att de sjunger för dåligt. Det är absurt.
Han vill att fler lärare är med och sjunger och dansar. Att de vågar släppa loss och vara lite barnsliga, göra bort sig och slutar fundera.  
–Vi sjunger med barnen. Inte för dem.
Förskolläraren Mimmi Arnelind tycker att det är kul att det kommer in någon annan och att det är en fördel att det är en man.
–Han har andra sånger och han lägger upp det på ett annat sätt. Han kör till exempel med mer rörelse. Till våren brukar femåringarna få skriva egna sånger som de gör en teater av. Det blir det något för de små barnen att se fram emot.
Peter Edgrens besök kommer också upp under utvecklingssamtalen med föräldrarna.
Det visar sig att det ofta är de barn som håller sig lite bakgrunden som pratar mest om honom hemma, säger Mimmi Arnelind.
Hennes kollega Sara Arvidsson, som själv musicerar mycket med barnen, säger att hans besök är mycket uppskattade av barnen.
–De vet att han kommer med något roligt och alltid har något i rockärmen. Som till exempel hur han använder gitarren till att skapa spänning, slå rytmer, bakgrundsljud och annat.
Hon musicerar med barnen även när det inte är sångsamling.
–Det känns naturligt för mig. Som till exempel när vi är ute och leker kan vi sjunga Balanssången när vi går balansgång. Men att använda instrument känner jag mig lite främmande inför, jag har inte den kunskapen.
De känner att det finns en öppen stämning på förskolan och att de törs bjuda på sig själva och göra fel.
–Blir det fel och låter det falskt så ser barnen att jag också kan göra så. Då törs dom också det. Vi kan vara rätt impulsiva och spralla till det och barnen tycker det är jättekul, säger Mimmi Arnelind.
Sara Arvidsson har inga problem att släppa loss med barnen, men säger att det kan vara svårare när det är fler vuxna med.
–Har jag samling själv är det inga problem för mig att leva mig in och dramatisera. Men på storsamlingarna är vi andra vuxna mer passiva än vad Peter är. Det kanske vi gör också för att släppa fram honom mer.
Det är framför allt sångerna som de snappar upp från Peter Edgrens besök. Speciellt de som barnen har varit med och gjort själva och som de älskar att sjunga.
–Göra om texter till befintliga sånger kan jag. Men att komponera egna sånger känner jag inte att jag behärskar. Om det inte är fantasisånger som vi sjunger spontant när vi leker, säger Sara Arvidsson.
Sångsamlingen i lekrummet går mot sitt slut. Barnen ger sig inte.
–Polisen och tjuven. Snälla!
–Okej då, ni får som ni vill.
Så börjar han berätta sagan som han dramatiserar med bakgrundsljud på gitarren. När polisen jagar tjuven med bil, hur det knastrar under fötterna när de springer över gruset och ett gnisslande ljud när tjuven sågar sig ut ur finkan. Det lyser ur ögonen på barnen.
–Jag vet att ni skulle kunna sjunga den här hur länge som helst, men nu är det strax slut på sångstunden.
Endast en lugn blues kvar.
”….det här var vår grej, vi säger tack och hej….”

Alla artiklar i temat Musik för barnens skull (7)

Fråga

Välkommen tillbaks till jobbet! Vad ska du prioritera i höst?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin