Läs senare

Sprucken dröm om ­likvärdighet

KrönikaOm vi åtminstone slapp att bli ­granskade hela tiden – vi får ju ändå inte resurserna som är ­nödvändiga för att nå målen.

av Erik Stenkula
26 feb 2020
26 feb 2020
Erik Stenkula, förskollärare och utvecklingsledare på Ripans Förskola i Norrköping.

För ett år sedan lämnade Skolinspektionen sin slutrapport till regeringen. Under tre års tid hade man ränt runt på 455 förskolor över hela landet, gjort över 2 000 intervjuer med oss som står med fötterna mitt i myllan och fått nästan 100 000 enkätsvar från vårdnadshavare. De ville se en likvärdig förskola. Det fick de inte.

Varför? För att kvaliteten mellan förskolorna skilde sig åt för mycket. Drömmen om likvärdighet sprack. På en del ställen kryllar det av förskollärare, på andra enheter finns det inga alls.

Själv är jag rätt mätt på att vara del av denna politiskt styrda organisation, åtminstone så som den ser ut i dag. När jag var ny förskollärare i mitten av 1990-talet hade vi inte ens någon läroplan, än mindre en skolinspektion.

Som en herrelös vante har jag därefter snällt fogat mig till alla politiska förändringar som fladdrat om öronen. Men visst, på 1990-talet tror jag vi rörde oss under Socialdepartementets domäner, så all utveckling är inte av ondo. Det är ju först när jag fått djup och riktning i mitt uppdrag som den nöd­vändiga meningen växt fram.

Om vi åtminstone slapp att bli ­granskade hela tiden. Vi får ju ändå inte de resurser som är nödvändiga för att nå målen. Vad sägs om att Skolinspektionen skulle börja lita på att vi är proffs och kan vår sak? Lämna oss i fred.

Självklart pekar Skolinspektionens rapport på något viktigt. Alla barn får inte samma chans. Pedagogiken måste bestå av något mer än bara görande utan djup. Varje medarbetare måste förstå att det är först när man dokumenterar pedagogiskt som man inser att man är på väg mot något spännande.

Jag tror att förskolans stora brist på kompetens är en del av problemet. Antalet förskollärare är en helt avgörande kvalitetsfaktor för att det över huvud taget ska ske något vettigt på förskolan. 2017 var antalet förskollärare nere i 40 procent. I stort sett var tredje individ av de arbetskamrater du har omkring dig i dag saknar utbildning för barn. Vem tar ansvar för att vända den utvecklingen?

Fram till nästa år är förskolan den arbetsplats som har de enskilt största rekryteringsbehoven. Femtiotusen heltidstjänster behöver tillsättas.

Under tiden går våra sjukskrivningstal i topp och de som haltar kvar ute på enheterna fortsätter att släcka de eldar som ständigt får fyr i barnens utbildning. Att fylla i alla de viktiga papper som i en aldrig sinande ström trycks under näsan på oss hinner de inte med.

Om jag fick skriva Utbildningsdepartementets nästa regleringsbrev skulle det innehålla mer av Olof Palmes gamla paroll: vill vi ha en välfärd för alla måste vi också ha en stor offentlig sektor av hög kvalitet.

Vad är det för sorts offentlig sektor vi förfogar över i dag.

PS.

Jag trodde inte jag var något vidare på att kallprata. Men plötsligt – med fyra manliga arbetskamrater – bluddrar jag på som om jag aldrig gjort annat.

Fråga

Vad tror du skulle kunna locka fler att bli förskollärare?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin