Läs senare

Tecken som talar

Språk är så mycket mer än det skrivna och talade ordet. Ofta språkar vi utan att ens tänka på det.

07 nov 2015

Illustration: Anna Bylund
Det är morgon och du ska ge dig iväg till arbetet på förskolan. Du har vaskat av dig i handfatet, den röda och blå markeringen på kranen guidade dig till en behaglig temperatur. Självfallet har du även inmundigat morgon­kaffe, ett ägg och en portion havregrynsgröt – allt tillagades genom att trycka på olika knappar på respektive kaffebryggare och spis. En snabb titt på termometern utanför fönstret; temperaturen ligger runt nollan. Gråtunga moln på himlen skvallrar dessutom om kommande nederbörd – på med tjocktröja och allvädersjacka. Utanför dörren slänger du en blick på trottoaren; det har varit frost under natten och isfläckar syns här och var. Med varsamma steg går du till övergångsstället och tittar sökande mot trafiklyset som ska visa röd eller grön gubbe – bara för att konstatera att det är trasigt. Du ser dig omkring efter fordon, en bil stannar, du möter förarens blick och hon nickar åt dig att gå över. Halvvägs över gatan kommer en annan bil, i hög hastighet, den tvärbromsar några centimeter ifrån dig. Du halkar till men återfår – tack och lov – balansen. Lätt chockad och rejält uppretad gör du en talande gest åt föraren, som svarar med att ursäktande hålla upp händerna. Äntligen framme på förskolan påminner en skylt dig om att du måste kränga på ett par skoskydd och du sjunker ner på en stol, en för ändamålet konstruerad möbel som i sig är en symbol för något att sitta på.Allt det ovan beskrivna handlar om tal­ande tecken, om multimodalt språkande, det vill säga hur vi skapar mening genom olika tecken­system som gester, blickar, färger, former, bilder eller material – något vi ständ­igt gör i vardagen. Om innehåll i olika former och tecken, sådant vi har i vårt undermedvetna och gör aktiva tanketolkningar om.

Kruxet är att vi måste lära oss dessa tecken – som dessutom är olika i olika kulturer.

Forskaren Maria Magnusson har genom sin avhandling Skylta med kunskap! En studie i av hur barn urskiljer grafiska symboler i hem och förskola studerat hur barn hanterar och förstår grafiska symboler. Exempel på sådana kan vara väderlekssymboler, väg­skyltar, texter, ikoner i digitala verktyg, noter, bokstäver, siffror, kartor, logotyper och grafer – det vimlar av dem i det moderna samhället och i och med den digitala tekniken blir de bara fler.

Att barn är intresserade av sådana råder ingen tvekan om, menar Maria Magnusson, vars eget intresse för ämnet väcktes redan på 1990-talet när hon arbetade som förskollärare. Därför tar hennes avhandling avstamp i barns görande, att de är intresserade av och hanterar grafiska symboler, till exempel spontant tillverkar förbudsskyltar.

Det är lätt att tro att bara för att ett barn hanterar eller producerar en grafisk symbol så förstår barnet den på samma sätt som oss vuxna. Men så är det inte, visar Maria Magnussons forskning. Symbolens tvåsidighet ställer till det, den är knepig att skilja ut för barn. Det är svårt att förstå att symbolen är ett objekt i sig själv – låt oss säga en skylt – samtidigt som den står för något annat, att gå från konkret till en särskild abstrakt förståelse. En annan svårighet är att skilja ut symbolens betydelse i sammanhanget, vilket beror på att barn tycks fokusera först på helheter och sedan på delar. Så om vi tar en förbudsskylt som exempel, är det inte lätt att begripa att just krysset betyder förbudet och att bilden under visar vad det är som är förbjudet, det vill säga att kunna ”ta isär” delarna. Ett barn kan tänka att en skylt med ett kryss – oavsett vad som är under – betyder att lillasyster inte får komma in i rummet – för det är vad skylten som hen har gjort symboliserar.

– Samtidigt handlar det inte om att förstå eller inte förstå – utan om att förstå olika, säger Maria Magnusson.

Det är alltså en sak att använda symboler – producera symboler – och en annan att göra dem begripliga för andra. När man undervisar om symboler i förskolan måste man ha en idé om hur barnets förståelse ser ut, vad är det som är svårt att förstå.

– Vi som är vuxna kan inte se det, vi har glömt hur det var innan vi ”lärde” oss. Därför behövs vägledning på hur det ser ut, säger hon.

Maria Magnusson tänker att hennes studie kan vara en sådan karta på hur barn utvecklar symbolförståelse och hur man kan stötta dem i lärandet.

– Man behöver ta barnens synvinkel. Eftersom de hanterar symbolen kan det verka som om de har samma förståelse men det har de inte under ytan. Som förskollärare måste man i sin tur ta reda på: Hur förstår de?

Som alltid i förskolan, vilket man också gör, ska man arbeta med interaktion, variation och kommunikation, menar hon. Varia­tionsteori i det här fallet innebär att visa skillnader i stället för likheter.

– För om hela världen vore röd skulle vi inte ha några andra färger, säger Maria Magnusson.

Så om vi tar den där förbudsskylten igen, så är det svårare att förstå att det är just krysset som symboliserar förbud om man visar flera skyltar med kryss, till exempel förbud att äta glass, att cykla, att gå in i rummet… I stället ska man visa på närvaro och frånvaro – till exempel en skylt med glass och en skylt med kryss över glassen. Eller för att förstå varningstriangel, i stället för att visa en mängd trianglar i olika färger och storlekar är det bättre att visa triangel och fyrkant. Då lägger barnen märke till skillnaden.

Det är skillnaden som gör skillnad.

Något annat hon lyfter fram som betyd­ande i sammanhanget är metakommunikation; att kommunicera om symboler som kommunicerar. Barn har många idéer och de måste få ha med dem i lärprocessen. Man ska utgå från barnets egna ”ryggsäck”.

– Det kan vara svårt att få till ett samordnat perspektiv, det är lätt att barn och förskollärare talar förbi varandra. Barn talar om den konkreta världen omkring dem – vuxna om den abstrakta.

För att ta glassförbudsskylten som exempel:

– En flicka i studien sa: ”Men jag får äta glass, hemma äter vi glass” – flickan talade om den erfarna världen medan läraren pratade om världen så som den är representerad på pappret. Därför är det viktigt att tona in vad barnet är – lyssna på dess tankar. Då kan man skapa en slags mötesplats utifrån de olika förståelserna för att sedan bygga vidare utifrån den, säger Maria Magnusson.Illustration: Anna Bylund
Men alla talande tecken omkring oss handlar förstås inte bara om grafiska symboler. Sara Hvit Lindstrand har genom avhandlingen Små barns tecken och meningsskap­ande i förskola. Multimodalt görande och teknologi, tittat på små barns tecken- och meningsskapande i förskola, det multimodala språkandet. Hur de yngsta barnen språkar med kroppen – men även på hur förskollär­arna förhåller sig till det.

De yngsta barnen har ännu inte kodat in vad olika symboler, signaler och material är tecken för men det innebär inte att symbol­erna inte talar till barnen. Tvärtom har små barn inte ”stängt av” utan är mer öppna, de kan skapa sina egna betydelser.

Så om vi tar den där stolen, som förskolläraren sjönk ner på efter sin eventuellt traum­atiska morgon i trafiken, kan den symbolisera något helt annat för en tvååring – den kan vara en koja, till exempel. Dessutom kan den vara en hel berättelse. Och fyra stolar, som fyra barn ställt på rad i förskolan, kan vara symboler för fyra olika idéer. Det kan handla om att ett barn tänker på att åka buss, ett annat på att åka till morfar, ett tredje på att klättra upp på stolen och ett fjärde vill kanske bara vara tillsammans med de andra.

Det är här vi kommer in på det som Sara Hvit Lindstrand benämner som piktografiskt skrivande; en slags transkribering av idéer, det vill säga det berättande barn gör med kropp och material. De berättar en historia. Att då jämföra med alfabetiskt skrivande som är transkriberingar av ljud, eller det verbala språket framställning av idéer med ljud.

Sara Hvit Lindstrands forskning visar att man ofta inte tänker på det piktografiska skrivandet i förskolan:

– Om barnen bygger i bygghörnan tänker vi att de håller på med teknik, eller bygg och konstruktion – det gör de förstås också men klossarna de bygger med är symboler och byggandet blir en berättelse.

När hon har föreläsningar brukar hon visa bilder, på cyklar som barn har lagt i hög, eller en byggnad av klossar. Sedan säger hon: ”Det här är en uppsats.”

– Förskollärarna brukar bli glada, få en aha-upplevelse: ”Det här är alltså också språk! Man kan alltså ge språkligt värde till det som redan pågår”.

Att studera och beskriva barns piktografiska skrivande kan alltså bli ett konkret verktyg i arbetet med språk.

Den digitala tekniken har gjort sitt intåg i förskolan. Det innebär en mängd nya graf­iska symboler som emojis, eller smileys, som enligt Maria Magnusson kan ses som vilka grafiska symboler som helst, vilket innebär att vi inte kan förutsätta att barn förstår dem på samma sätt som vuxna även om de hanterar dem.

Sara Hvit Lindstrand har studerat små barns språkande och meningsskapande i interaktion med teknologi, närmare bestämt med interaktiva skrivtavlor. Hon har sett att eftersom den digitala tekniken är snabb, med många hastiga byten och att den försvinner fort framför ögonen, svarar barnen också snabbt.

– Rent allmänt är det en stor skillnad mot när de till exempel bygger med klossar, det som kan hända då är att någon knuffar ner tornet, eller att bygget blir ostabilt, men det går oftast att förutsäga, barnen ser att det kommer att rasa. Så funkar inte den digitala tekniken, den är inte förutsägbar eftersom den inte styrs av det logiska, säger Sara Hvit Lindstrand som tycker att man måste fund­era runt vad detta kan innebära och vad man vill när man använder teknologin:

– Vi måste vara medvetna, prata om de här sakerna och inte låta tekniken vara ett tidsfördriv.

Sara Hvit Lindstrand har även studerat förskollärarnas yrkesspråk, hur de beskriver små barns litteracitet, hur de talar om det, benämner det.

– De gör otroligt bra saker och det händer bra saker med barnen. Däremot ser de inte alltid språket utan talar mer om psykolog­iska aspekter, som till exempel att barn bearbetar när de leker en lek. Ja, barnen – eller åtminstone ett av dem – kanske bearbetar men de berättar också en historia. Det sker alltid många saker samtidigt och det finns fler infallsvinklar än den psykologiska, det traditionella.

Sara Hvit Lindstrands studie visar att förskollärarna ofta tystnar, blir eftertänksamma och funderar över: ”Vad vill läroplanen, eller Skolverket, eller skolan, att vi ska göra? Vi borde nog göra något mer…” Men i stället handlar det egentligen om att få syn på och synliggöra det som redan äger rum och att ge detta teoretiska ramar. Det är också det som är kontentan med avhandlingen: Språket börjar i kroppen – ge ett språkligt värde till det som redan pågår.

Hennes tips är därför att titta extra nyfiket på det barnen gör, försöka se utanför boxen.

– Jag tycker att man ska unna sig det i förskolan, se det stora i det där ”man ändå håller på med”, säger Sara Hvit Lindstrand.

Fråga

Välkommen tillbaks till jobbet! Vad ska du prioritera i höst?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin