Ingår i temat
Gården
Läs senare

Trygg, rolig och lite farlig

GårdenEn egen utomhusyta som barnen kan förändra och sätta sina avtryck på är viktigt. Gården ska också erbjuda variation, utmaningar och en och annan farlighet, råder experterna. Samhällsutvecklingen tenderar dock att gå åt motsatt håll.

av Tora Villanueva Gran
10 maj 2019
10 maj 2019
Foto: PIxabay

En liten plätt asfalt som enda egna utemiljö, eller än värre: ingen gård alls. Så ser verkligheten ut för många förskolor, särskilt i förtätade storstäder.

–Tyvärr är den generella inställningen att barns utemiljö inte får kosta. Marken är dyr och att bygga bostäder ger kommunerna mycket mer vinst, åtminstone kortsiktigt, konstaterar Lena Jungmark, som är nationell samordnare för barns och ungas utemiljö och landskapsarkitekt på Tankesmedjan Movium vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i skånska Alnarp.

Hon var en av dem som var med och tog fram underlag till Boverkets riktlinjer för förskolegårdar, Plats för barn och unga, som kom 2015. Där fastslås bland annat att varje barn behöver minst 40 kvadratmeter friyta för att gården ska hålla måttet, rent storleksmässigt. Hur det egentligen står till i praktiken finns det i dag ingen samlad nationell statistik på. SCB fick år 2014 i uppdrag av Boverket att göra en pilotstudie, men det visade sig vara svårt att kartlägga förskolegårdar. Många förskolor delar fastighet med andra verksamheter när de exempelvis är inhyrda i bottenvåningen av ett bostadshus. Hur avgränsar man då specifikt förskolans friyta utomhus? Kartläggningen koncentrerades därför till att mäta grundskolors friyta.

Människor utvecklas genom att testa sina gränser både fysiskt och psykiskt.

– Men det är rimligt att anta att utvecklingen är liknande för förskolor, säger Ulrika Åkerlund, landskapsarkitekt på Boverket.

Resultatet, som kom i fjol, visar att skolgårdsytorna generellt krymper i Sverige. Under de senaste tre åren har varje elev i snitt fått nära fyra kvadratmeter mindre gård. Kartläggningen visar också att skillnaderna är stora över landet. Eleverna i Storumans kommun har till exempel tio gånger så stor yta som eleverna i Stockholm – drygt 148 kvadratmeter jämfört med knappt 15.

–Lägg därtill utvecklingen att förskolorna blir allt större. Om man tidigare planerade för tre avdelningar så planeras i dag förskolor med kanske åtta eller tio avdelningar. Det försvårar möjligheten att få till rymliga och bra utemiljöer, säger Ulrika Åkerlund.

Mer hoppfullt är att man kan komma ganska långt även med en liten gård till sitt förfogande, med hjälp av kompetens och engagemang. Men det gäller att tänka medvetet, för ju mindre yta, desto fler kvaliteter måste gården ha, poängterar Lena Jungmark på Movium.

Så skapas en bra förskolegård

Tänk generellt i tre zoner:

  1. Trygghetszonen/den nära zonen: får gärna ligga nära förskole­byggnaden, helst ska steget mellan ute och inne knappt vara märkbart. Här kan barnen göra saker som kräver vuxenstöd, målning vid stafflier och annat kreativt skapande. Vuxna ska vara närvarande och finnas till hands.
  2. Mellanzonen: För vidlyftig lek. Här ska man kunna röra sig och variera mellan olika mate­rial och redskap. Zonen ska inbjuda till fartfylld lek och mycket rörelse.
  3. Yttre zonen/den vilda zonen: Barn väljer ofta att vistas längs gårdens staket och utforska var gränsen går. Här ska man kunna få vara i fred och leka rollekar. Vegetation i form av exempelvis buskage bör finnas här.

–Mitt råd är att maximera variationen i markmaterial, skapa höjdskillnader och bygga mångfunktionella platser, säger hon. Asfalt kan ersättas av grus, tegel och natursten. Trädäck kan byggas i olika höjder och vatten från ett stuprör ledas i en ränna mot en brunn.

Lena Jungmark bistår just nu Boverket med en ny vägledning som beräknas vara klar till årsskiftet 2019/2020. Den tar upp såväl inne- som utemiljöer och ska fungera som ett komplement till riktlinjerna som redan finns.

–Vi kommer att lyfta fram ett antal goda exempel utspridda över landet. Just nu åker vi runt och analyserar miljöerna och intervjuar personal och barn, förklarar hon.

Hennes erfarenhet är att förskolepersonal generellt är kreativ och van vid att med små medel skapa utmanande och variationsrika utemiljöer utifrån de förutsättningar som finns. Men hon vill skicka med en uppmaning:

–Ställ högre krav! Jag upplever att förskolepersonal ofta nöjer sig med det de får vad gäller utemiljön. Men gården är en del av förskolans lokaler. Precis som innemiljön behöver den vara ändamålsenlig och möjliggöra att verksamheten kan förverkliga målen i läroplanen.

För många barn, särskilt i socioekonomiskt utsatta områden, är förskolegården den enda utemiljö där de kan leka fritt och få en relation till naturen. Därför är den jätteviktig, menar Lena Jungmark.

Men faktum kvarstår: det finns för många förskolor utan någon egen gård alls. Ibland hör man politiker och tjänstemän berättiga situationen med att det finns en park eller skog i närheten. Psykologen Elia Psouni, docent vid Lunds universitet, som har ägnat mycket forskning åt att studera barns kognitiva utveckling, är kritisk till det argumentet. Varje barn behöver en trygg utemiljö att återvända till, dag efter dag, poängterar hon. Den behöver upplevas som lika mycket ”hemma” som innemiljön, det är särskilt viktigt för de riktigt små barnen.

– Det lilla barnet kan behöva stå och betrakta en och samma vattenpöl flera gånger innan det vågar plaska i den. Det är väldigt svårt att få till när man går i väg. Personalen får också svårare att låta barnen utforska fritt om området inte är inhägnat, med tanke på bristen på vuxentäthet i dagens förskola, säger Elia Psouni.

Att få interagera och göra egna avtryck i miljön omkring sig är A och O för hjärnans utveckling de första åren i en människas liv, förklarar hon. Barnet måste få känna, röra, bryta och klättra för att fullt ut förnimma vad natur är för någonting. Och för att våga ta itu med en sådan fysisk interaktion behöver miljön vara trygg och bekant.

Något som också påverkar utformningen av dagens förskolegårdar är säkerhetsaspekten. ”Hit med lite farligheter”, ropar ju Ronja Rövardotter när hon för första gången själv ska ge sig ut i skogen i Astrid Lindgrens saga. Det är en klok tanke att ha med sig också när man utformar förskolegården, menar Ellen Beate Hansen Sandseter, som är professor vid Dronning Mauds Minne Høgskole i norska Trondheim. Hon har under många år studerat hur säkerhetstänket påverkar planering av gårdar och är en stor förespråkare av vad hon kallar ”barns rätt till skrubbsår”.

– Naturligtvis är det inget ändamål i sig att barn ska skada sig. Men vi begränsar barn när vi bygger bort minsta lilla risk. Då blir det inga utmaningar kvar. Människan utvecklas genom att testa sina gränser, både fysiskt och psykiskt.

Dessutom, poängterar Ellen Beate Hansen Sandseter, tyder allt på att små och lagom stora risker i längden är säkerhetsfrämjande. Om barn successivt får erfarenheter av hur mycket de klarar av på en nivå som är rimlig för deras egenskaper och ålder är risken mindre att de gör ödesdigra felbedömningar när de är äldre. Den som till exempel har fått klättra mycket i träd som barn har tränat upp såväl balans som motorik men också fått en kroppslig erfarenhet av känslan av höjd, att grenar kan knäckas och att träd och stenar blir hala efter regn.

– Det är svårt att mäta hur många olyckor som undviks tack vare att vi får öva oss i små doser. Men det är ju mycket bättre om barnen får utforska och upptäcka sina gränser på förskolegården, som ju ändå är anpassad för dem, än till exempel på en byggarbetsplats.

Det är också just det icke tillrättalagda som verkar locka barnen mest. Ellen Beate Hansen Sandseter leder en pågående större studie i Norge där forskarna följer 80 barn vid olika tillfällen för att se på vilka delar av gården barnen själva väljer att vara på. Efter två års forskning visar resultatet hittills att barnen enbart använder 15 procent av tiden under sina utevistelser till att vara på så kallade fasta lekredskap som klätterställningar och rutschkanor. Resten av tiden väljer de andra zoner, som små buskage i närheten av staketet. En motsvarande studie i Kanada har visat liknande resultat, berättar Ellen Beate Hansen Sandseter.

– Trots detta går utvecklingen åt motsatt håll. Man prioriterar gummimattor och fasta ledredskap när man anlägger nya gårdar eller renoverar gamla. De kostar mycket pengar och kräver stora ytor men är inte särskilt intressanta ur barnens perspektiv.

– Förskolegården behöver vara spännande varje dag. Den ska förändras över tid och med årstider. Barnen ska tillåtas att aktivt påverka den och skapa nya miljöer själva genom till exempel pinnar, stenar, blad och träbitar. Och de behöver kunna återvända till miljön och bygga vidare på sina olika projekt från en dag till en annan.

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin