Ingår i temat
Upptäck sinnena
Läs senare

Utforskar ett sinne i taget

När förskollärarna på avdelningen Flotten i Åhus började utforska sinnen tillsammans med barnen märkte de hur stämningen i gruppen förändrades. Barnen blev mer medvetna om varandras olika egenskaper och hur de kunde hjälpa varandra.

15 mar 2015

Det är nästan helt mörkt inne i samlingsrummet på avdelningen Flotten på Fullriggarens förskola i Åhus. Den enda ljuskällan är en mycket liten ficklampa som förskolläraren Catarina Wahlqvist håller nära, nära texten när hon läser högt ur boken När Lilla Anna var förkyld. I form av en halvmåne sitter ett gäng fyra- till femåringar på den mjuka mattan och lyssnar koncentrerat. De verkar inte särskilt mörkrädda, mer fascinerade. Det är helt tyst, bara Catarina Wahlqvists röst och blädderljudet när hon byter sida hörs. Efteråt, när alla bortnysta saker är upphittade, tänder förskollärarkollegan Ingrid Mårtensson lampan i taket. Barnen blinkar lite yrvaket.
– Såg ni bilderna framför er? undrar Ingrid Mårtensson.

Melissa nickar och säger att inne i sitt huvud såg hon när Långa farbrorns hatt flög iväg. Men det där med gardinen var faktiskt konstigt, tycker Casper och skrattar.

– Hur kan man nysa bort en gardin?! Ha, ha. Den är ju faktiskt fastsatt.

Catarina Wahlqvist nickar och säger att det är en bra fråga. Att Casper har helt rätt i att det är ganska tokigt och antagligen inte skulle gå om det inte var en saga.

Dags att ta Lilla Annas förkylningsupplevelser ytterligare en nivå och låta barnen utforska sagan med ännu ett sinne. Ingrid Mårtensson delar ut ögonbindlar och barnen förvandlas till ett gäng resenärer på ett långflyg. Fast det är inget måste att ha den där lappen över ögonen. Varje barn får frågan om han eller hon vill.

– Det är viktigt. Vissa kan tycka att det känns läskigt, säger Ingrid Mårtensson.Illustration: Thomas Fröhling
Catarina Wahlqvist tar fram en ny variant av När Lilla Anna var förkyld, ett exemplar från bibliotekets Äppelhylla som framför allt vänder sig till barn i behov av särskilt stöd.

– Men det är en riktig skatt för alla, där går det att hitta jättebra material, tipsar Ingrid Mårtensson.

De ögonbindelsklädda barnen får nu känna på såväl punktskrift som på bokens bilder som är gjorda i olika strukturmaterial. Malva drar sina fingertoppar över sidorna och upptäcker att Långa farbrorns mjuka halsduk fattas. Gunnar upptäcker att på nästa bild saknas Långa farbrorns skjorta. Och så fortsätter barnen att känna sig igenom hela historien, allt medan Catarina Wahlqvist läser.

Arbetet med att göra barnen mer uppmärksamma på sina olika sinnen startade egentligen tack vare att det började ett barn med Downs syndrom på Flotten får några år sedan. Personalen satsade på att lära sig TAKK-metoden, att förstärka språket med hjälp av tecken.

– Det här är en åldersintegrerad avdelning och vi upptäckte snabbt hur våra yngsta, som ofta ännu inte har det talade språket, tog till sig tecknen. TAKK-metoden ger så oerhört mycket till alla barn, oavsett förutsättningar, säger Catarina Wahlqvist.

Personalen upptäckte snart att tecknandet även fick andra konsekvenser. Det där med att titta på den som pratar och verkligen uppmärksamma personen utan att ta in massa andra intryck som pågår runt omkring, gjorde avtryck i stämningen på hela avdelningen.

– I dagens samhälle proppas barn av sinnesintryck från att de är mycket små. Många familjer har dessutom ofta väldigt späckade aktivitetsscheman. Därför tycker vi att det är ett bra komplement att ibland dra ner tempot här hos oss och låta barnen koncentrera sig och utforska ett sinne i taget.

Dessutom blev barnen också mer måna om varandra. Att de blev mer aktivt medvetna om att vi är olika.

– Exempelvis tar de äldre mer ansvar i förhållande till de yngre numera. Till exempel med att hjälpa dem på med ytterkläderna när vi är på väg ut, säger Ingrid Mårtensson.Foto: Jörgen Johansson
På en vägg på avdelningen sitter dokumentation uppsatt. Ivriga barn visar bilderna där de gjort sin begynnelsebokstav i punktskrift och även fått ”pärla” den på en pärlplatta.

– Känn hur mitt A känns! säger Alicia stolt.

Och så har de målat lukttavlor. Blandat vatten med olika kryddor.

– Vi gick helt sonika in i köket här på förskolan och bad om det som fanns. Vissa kryddor gav färg och fastnade bra på pappret, andra gick det sämre med. Men det är bara att prova, för oss är också mycket nytt, säger Catarina Wahlqvist.

Ingrid Mårtensson berättar att de just nu håller på att samla tomma glasburkar och planera för ett luktmemory. Burkarna ska målas i svart, fyllas med olika kryddor i par om två och sedan få likadana lock på sig.

– Det finns så mycket roligt man kan hitta på. Och jag tror verkligen på det här. Att få lära och uppleva med hela kroppen. Det är ju det som stannar kvar! säger Catarina Wahlqvist.

Hon berättar att barnens iver är stor. Eftersom det finns allt från ett- till sexåringar på Flotten, delar de ofta in barnen i mindre grupper och anpassar verksamheten.

– Om någon grupp får göra något som har med sinnena att göra som en annan ännu inte provat, vill alla prompt vara med om samma upplevelse. Det är jätteroligt att de är så nyfikna.Foto: Jörgen Johansson
Samlingen på runda mattan är slut nu. Gruppen avslutar med att sjunga en sång. Först på svenska. Sedan reser sig två bröder som har isländska som modersmål och får låna avdelningens pen pal. Det är ett slags datoriserad penna där man kan spela in böcker, sånger och ord på olika språk och sedan knyta dessa till ett litet avläsningsklistermärke som man sätter på varje boksida, ord eller vad det nu handlar om.

Här i samlingsrummet sitter isländska låttexter uppsatta på väggen. En mamma och en storasyster till ytterligare ett barn med isländska som modersmål har hjälpt personalen att spela in dem. Nu håller Gunnar, den äldre brodern, stolt pennan mot låttexten och så brister hela gruppen ut och sjunger med i ett språk som inte är helt lätt att förstå för den oinvigde.

– Den här pennan använder vi mycket. Dels när det handlar om att uppmärksamma flerspråkighet. Men vi har även läst in en del böcker på svenska på den. På så sätt kan barnen lätt ta fram en bok och lyssna på precis när och var de själva vill, helt på eget initiativ, säger Ingrid Mårtensson.Foto: Jörgen Johansson
Det är dags att gå ut på gården. Innan det vankas fri lek bland träddungar och kuperad mark täckt av kottar, samlas fyra- och femåringarna nere vid staketet för att göra ett sista gemensamt synexperiment.

– Kommer ni ihåg det här med armarna? undrar Ingrid Mårtensson.

Hon ber alla sträcka ut sina armar som vingar. Hur mycket måste de föra ihop armarna innan de ser dem med sidorna av ögonen, undrar Ingrid Mårtensson.

– Visst ser ni era armar innan de är rakt framför ögonen?

Barnen provar och konstaterar att ja, så är det. Tydligen kan de se med lite av sidorna av sina ögon också.

Catarina Wahlqvist tar fram ett svartfärgat papper i A3-format. I mitten har hon klippt ut en kvadrat. Nu får Malva prova att ställa sig framför kompisarna, som står på led längs staketet, och undersöka hur många hon ser beroende på hur nära eller långt bort hon håller pappret framför sina ögon. Tillsammans med Catarina Wahlqvist räknar hon högt. De som står längst ut syns inte. Och om hon sträcker sina armar och håller pappret ännu längre bort från ögonen ser hon enbart två av kompisarna!

– Det är en så himla enkel grej. Vi brukar ha med oss pappret på utflykt. Det är ett spännande sätt att utforska synfält och perspektiv på, att upptäcka att omvärlden ser olika ut beroende på hur man ser på den, säger Catarina Wahlqvist.

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin