Läs senare

Utmanar det invanda

Vågar man utgå från barns tankar och teorier då kan det bli poesi. Det menar Gunilla Dahlberg som tycker att vi måste bli bättre på att lyssna.

21 sep 2014

Foto: Svenne NordlövJag älskar teorier och filosofi! Du märker ju det, utbrister Gunilla Dahlberg entusiastiskt efter att vi har suttit i mer än två timmar och samtalat. Kaffet har sedan länge kallnat. Min mazarin ligger halväten kvar på en servett. Folk vid borden runt omkring oss har bytts ut i omgångar. Men Sigge, en tolvårig labrador som hon tar hand om då och då, ligger lugnt kvar under bordet.
Och nog märker man att hon älskar teorier och filosofi. Filosofer och tänkare, begrepp och tankeriktningar virvlar i luften. Bourdieu, Foucault, Levinas, Deleuze. Socialkonstruktivism, ontologi, epistemologi, kulturellt och symboliskt kapital, dekonstruktion.

Obehindrat och närmast omärkligt rör hon sig mellan de konkreta, de praktiska sammanhangen och de teoretiska, mer filosofiska resonemangen. De båda nivåerna vävs in i varandra, tar färg och form av varandra – och fram träder ett kritiskt öga som vill plocka isär det välbekanta, för att sätta samman det på ett annorlunda sätt och som vill få oss att flytta blicken från det färdigställda, från ”produkten” till det pågående, det som är på väg att bli. En kritisk blick som utgår från en syn på barn, inte som återskapare av kunskap, utan som skapare av kunskap och där lärandet därför inte primärt handlar om att barnen ska lära sig det vi vill att de ska lära utan där lärandet tar barnens blick på världen på fullaste allvar för att se vilka frågor det väcker hos dem.

Det är inte alltid lättsmält men det är fascinerande, det utmanar det invanda, det vi så lätt tar för givet och därför ofta utgår ifrån utan att nämnvärt reflektera omkring det. Gunilla Dahlberg är medveten om att hon ibland uppfattas som abstrakt och svår att förstå.

– Jo, jag vet, säger hon. Men det är min nyfikenhet, min intellektualitet. Jag har ett behov av att prata om teorier och idéer.

Samtidigt har Gunilla Dahlberg en fast förankring i förskolans verksamhet. Tusentals förskollärare har lyssnat på henne på konferenser och fortbildningar när hon talat om Reggio Emilia och den filosofi och syn på lärande som präglar den verksamheten.

Så frågan är: du har arbetat mycket med och i den praktiska verksamheten, samtidigt anses du akademisk och teoretisk. Hur går bilden ihop?

– Ja, den kanske inte måste gå ihop, säger hon och ler. Jag kanske vill vara gränsöverskridande.

Och sedan fortsätter hon:

– Men min livsluft är nätverken, föreläsningarna och alla möten med pedagoger. Jag trivs bäst i seminarieformen och i nätverksformen – och det jag gärna vill bidra med är teoretiska reflektioner omkring det som händer i verksamheten.Foto: Svenne Nordlöv
Gunilla Dahlberg är professor i pedagogik vid Stockholms universitet. Många associerar hennes namn till just Reggio Emilia. Hela sitt vuxna liv har hon har varit verksam i akademin. Först som student i Uppsala och sedan från tidigt 1970-tal på Lärarhögskolan och de senaste åren på universitet. Men den akademiska vägen var långt ifrån självklar.

– Jag kommer från en arbetarfamilj, berättar hon. Min pappa var mejerist men drömde alltid om att få läsa. Och förmodligen förde han över det på mig – och även på min syster.

Men det var mer på ett omedvetet plan, tror Gunilla Dahlberg. Att läsa vidare, och göra akademisk karriär fanns egentligen inte i hennes föreställningsvärld.

– Jag tyckte aldrig ens att skolan var rolig, säger hon. Det där matandet av kunskaper har jag alltid haft svårt för.

Däremot fanns tanken att bli lärare tidigt hos henne.

– Jag hade en dröm när jag var liten. Vi var mycket i fjällen och jag tänkte att jag skulle gifta mig med en samisk man och bli lärarinna i en sameby.

Familjen bodde i Gävle. Den närmsta skolan var lärarseminariets övningsskola och dit bussades överklassens och medelklassens barn.

– Det var AGA-chefens barn, lektorns barn och alla de där andra barnen, berättar Gunilla Dahlberg. Så jag har sett olika miljöer ända sedan jag var liten. Jag var ofta hemma hos AGA-chefen och såg all design och alla möbler från Svenskt Tenn – och det var ju mil ifrån det jag var van vid.

De erfarenheterna präglade henne på två sätt, anser hon. Dels gav det henne tidigt ett klassmedvetande, att människors villkor och förutsättningar ser väldigt olika ut, dels en känsla för möjligheten att överskrida gränser, inte bara klassmässiga utan även etniska, kulturella och intellektuella.

Efter avslutad skolgång följde hon, mest av en slump, med ett par gymnasiekamrater till Uppsala för att läsa franska vid universitetet. Men väl på plats tog hon i stället vägen över sociologi och pedagogik till psykologin och en examen som barnpsykolog. När hon höll på att skriva sin licentiatuppsats kom hon i kontakt med Stina Sandels – en av svensk förskolas stora förgrundsgestalter – och Barnpsykologiska forskningslaboratoriet vid Lärarhögskolan i Stockholm.

– Stina Sandels var en fantastisk människa, säger Gunilla Dahlberg. Hon var väldigt ödmjuk – och väldigt adlig i sitt sätt. När jag ringde och berättade om mina erfarenheter och sa att jag var intresserad av en praktikplats på laboratoriet svarade hon ”om Gunilla kommer i morgon så får Gunilla platsen”.

Hon fick platsen som forskningsassistent. Och hon minns de första åren i Stockholm som en härlig blandning av nytta och nöje.

– Det var en intressant och jätterolig tid, säger hon. Jag bodde i Rinkeby. Pluggade stenhårt. På kvällarna var jag och en kamrat ute och rumlade, ibland hela nätterna och sedan gick vi direkt till studierna på morgonen.

Efter en tid hamnade hon i kretsen runt Ulf P Lundgren, som på 1970-talet samlade en grupp unga forskare omkring sig i den så kallade Folkgruppen (Forskningsgruppen för läroplansteori och kulturreproduktion). Där fick hon möjlighet att utveckla sina tankar kring den engelske utbildningssociologen Basil Bernsteins teorier.

– Bernstein hade ett tydligt klassperspektiv, säger Gunilla Dahlberg. Bordieu till exempel attraherar mer kulturpersonligheter för han talar om symboliskt kapital och kulturellt kapital. Bernstein går in i lärprocesserna – och kommer åt frågor som: Hur relaterar du till ett barn? Hur känner ett barn att du har respekt och att det duger? Han beskriver hur ojämlikheten i skolan tar gestalt i klassrummet.

Hon och kollegan Sten Pettersson reste ”på de billigaste biljetterna vi kunde hitta” till London för att ansluta till Bernsteins forskargrupp. Och hon minns hur hon ringde från en telefonkiosk till hans kontor.

– Jag var nervös som sjutton. Men han sa bara: ”Lovely, vi sitter här, kom hit så får ni en drink”. Och där satt en grupp av världens mest spännande doktorander och drack sherry – det var helt underbart.

Bernstein blev – tillsammans med Ulf P Lundgren – hennes handledare i arbetet med doktorsavhandlingen Context and the Childs Orientation to Meaning som hon lade fram 1985.

Tillsammans med Ulf P Lundgren blev hon inkopplad på arbetet med förskolans första läroplan på 1990-talet. Hon satt med i den så kallade BOSK-kommittén (Barnomsorg- och skolakommittén) som i sitt slutbetänkande Att erövra omvärlden presenterade ett förslag till läroplan för förskolan.

– Läroplaner är kanske de mest abstrakta dokument vi har. Och de är det för att de är resultatet av så mycket kompromisser.Foto: Svenne Nordlöv
Men läroplansarbete innebär att man ställs inför ett antal grundläggande ställningstaganden, säger Gunilla Dahlberg:

– Det handlar om ontologiska ställningstaganden; Vad är en människa? Vad borde hon vara? Och vad kan hon bli? Det är vi ju inte alltid överens om. Det handlar också om epistemologiska ställningstaganden; Hur ser vi på kunskap? Vad är lärande?

Läroplanen är betydelsefull, anser hon. Men den får inte bli en regelbok som man försöker att följa till punkt och pricka. Den ska finnas som en levande fond – i bakhuvudet, som hon uttrycker det – när man planerar och formar verksamheten.

Men det är främst Reggio Emilia som Gunilla Dahlberg förknippas med. Staden Reggio Emilia – som i princip blivit synonymt med den särpräglade pedagogiska verksamhet som de utvecklat på sina förskolor under efterkrigstiden. Till en början var hon inte särskilt imponerad.

– Först tyckte jag att det lät lite för speciellt, säger hon. Då tänkte jag mest att det handlade om bildpedagogik.

Men efter ett antal besök i Reggio Emilia, möten med grundaren Loris Malaguzzi och förskolornas pedagoger och ateljeristor och studier av verksamheten i barngrupperna så väcktes ett intresse som hållit i sig i ett kvarts sekel nu.

– Jag kan säga så här: jag har forskat länge om det men jag förstår fortfarande inte riktigt hur de får till det i sin praktik. De gör något som jag inte ser någon annanstans – och det utmanar mig något så infernaliskt.

Gunilla Dahlberg karaktäriserar det som lyssnandets pedagogik:

– Lyssnandet handlar inte bara om orden utan att lyssna till kroppsspråk, rörelser, blickar. Många tror att de är bra på att lyssna men att verkligen göra det är otroligt svårt.

Barnets hundra språk – eller hundraspråkligheten som Gunilla Dahlberg kallar det – har blivit något av symbolen för Reggio Emilia. Av alla de möjliga vägar och ingångar till lärande som barn har så använder förskolan – och i än större utsträckning skolan – endast ett fåtal. Konsekvensen blir att vi förvägrar barn möjligheten att använda hela sin potential.

– Men i Reggio har de en idé om demokrati och kunskapandet som inte utgår från färdiga mål. Målen finns där för vi har ett samhällsuppdrag. Alla barn har rätt att lära sig till exempel matematik och naturvetenskap, frågan är hur ska det gå till? Och då har de idén att man måste möta barnens egna teorier och tankar och utgå från dem.

Långt innan skolforskaren John Hattie fick gurustatus så talade pedagogerna i Reggio Emilia om vikten av att göra lärandet synligt. Det kanske viktigaste redskapet för att kunna göra det är pedagogisk dokumentation.

I förskolan – och än mer i skolan – finns en stark tonvikt på den färdiga produkten, på resultatet. Pedagogisk dokumentation har i stället fokus på processen, på det som håller på att ske.

– Vill man uppnå förändring, säger Gunilla Dahlberg, så måste man följa processerna. Produkten är också viktig men det allra viktigaste är processerna för där kan vi utmana barns lärande.

Men det kräver en annan kunskapssyn, menar hon och pekar på att den traditionella metaforen för kunskap är trädet. Kunskapens träd tar sin utgångspunkt i rötterna, sedan kommer stammen och högst upp kronan.

– Jag vill i stället använda filosofen Deleuzes begrepp rhizom som är som ett svampmycel som breder ut sig åt alla håll. Det är inte hierarkiskt utan bygger på förbindelser som kan söka sig många vägar på en och samma gång.

Och så lägger hon till:

– Om man utgår från barns tankar och teorier, lust och begär så öppnar man för det okända och överraskande. Det kan leda till att barn tar upp saker som vi som vuxna inte tänkt på förut. Och då kan det bli poesi.

Trots att Reggio Emilia har en tydligt utarbetad grund för sin pedagogiska verksamhet så vill man inte kalla det för en pedagogik – varför?

– Loris Malaguzzi sa en gång ”jag är rädd för att textbinda någonting”. Det låser fast och fixerar – och Reggio är så mycket. Vi vill gärna ha enkla svar men Reggio ger aldrig de enkla svaren.Foto: Svenne Nordlöv
Gunilla Dahlberg fick sin professur år 2000. Det innebar en stor och betydelsefull förändring.

– Ja, det var fantastiskt. Det gav mig möjligheten att se till att andra runt mig kunde forska. Jag fick chansen att skapa en forskningsmiljö där vi har lagt små pusselbitar tillsammans.

Vid den här tiden hade hon också ett intensivt samarbete med engelsmannen Peter Moss och kanadensaren Alan Pence, båda professorer som forskade om förskola och barnomsorg. I fokus stod kvalitetsbegreppet, som de alla tre var mycket kritiska till.

– Det är så inskrivet i det som har med varuproduktion att göra, säger Gunilla Dahlberg. Det hör inte hemma i symboliska och kulturella aktiviteter som är så mycket mer komplexa. Vi ville göra en dekonstruktion av kvalitetsbegreppet ur ett poststrukturellt perspektiv.

Tillsammans skrev de boken Från kvalitet till meningsskapande. Femton år har gått sedan den gavs ut första gången och den har översatts till elva olika språk. Peter Moss och Gunilla Dahlberg är också redaktörer för det brittiska förlaget Routledge serie Contesting Early Child Education där de hittills publicerat åtta böcker av forskare som utmanat rådande paradigm inom utbildningsforskningen.

När samtalet närmar sig slutet tröttnar Sigge. Han kliver fram från sin plats under bordet och sträcker på sig. Av en slump passerar en av personalen, får syn på Sigge och säger lätt förvånad ”det här är ett café, hundar är inte tillåtna här inne”. Vi börjar resa på oss för att visa att vi ska gå.

Men jag hinner ställa den sista, nästan obligatoriska, frågan till Gunilla Dahlberg som fyller 70 år nästa år: när tänker du trappa ned?

– Det frågar jag mig själv också, svarar hon stillsamt. Just nu kan jag inte, för jag har så många saker jag vill skriva om – jag njuter faktiskt av att få fortsätta att arbeta.

Det här är Gunilla Dahlberg:

Ålder: 69 år.

Yrke: Professor emerita

Bor: Smådalarö i Stockholms skärgård.

Familj: Man, fyra barn, fyra barnbarn och två på väg.

Läser just nu: Public Spaces, Private Lives – Beyond the Culture of Cynicism av Henry Giroux.

Gör på fritiden: Umgås och lagar mat med familj och vänner. Och så går jag gärna på designutställningar.

Oanad talang: Backhoppning. Men det var för längesedan när jag var ung – och när jag tänker på det nu så förstår jag inte att jag vågade.

Drömresa: Jag har fått resa så mycket så just nu vet jag inte riktigt. Men är det ett land jag verkligen skulle vilja besöka så är det Nepal. Där har jag aldrig varit.

Fråga

Har du fått någon fortbildning senaste året?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin