Läs senare

Vad är viktigt på riktigt?

09 aug 2016

Vad ska vi ha förskolan till? Den frågan ställer redaktörerna till antologin Förskola i rörelse och förändring i förordet. Det säger något om radikaliteten i fyra projektarbeten med barn i olika åldrar.
Ett gemensamt drag i berättelserna är att måldokumenten uppfattas tolkningsbara. I revideringen av läroplanen har ju återigen lärandet betonats, främst språk, matematik, naturvetenskap och teknik. Med stöd av forskarna Peder Haug och Hillevi Lenz Taguchi menar författarna att först när man i grunden ändrat sina föreställningar om vad arbetet handlar om, kan man avgöra vad som är viktigt och se andra möjligheter till hur verksamheten kan genomföras.

Den Reggio Emilia-inspirerade intra-aktiva pedagogiken förs fram som ett alternativ till den utvecklingspedagogiska. Man vill få syn på det som intresserar barnen och söker utrymme för professionell frihet. I ett första långt och viktigt kapitel redogör redaktörerna Per Dahlbeck och Kristina Westlund för fler gemensamma drag i projekten från fyra kommunala förskolor i Malmö. Av utrymmesskäl väljer jag ändå att gå direkt på själva arbetet.

Helena Hansen och Pia Nilsson arbetar på Bull­tofta förskola och kallar sitt projekt Superhjältar. Barnen leker ofta intensivt i hallen, stökigt tycker pedagogerna och sätter stopp. Ska vilda och våldsamma lekar tillåtas?

Ett samtal mellan en barngrupp och två pedagoger om superhjältar citeras. Utman­ingen har varit att dels ingå som jämlik sam­talspartner och dels ta rollen som gränssättare. Pedagogerna har blivit medvetna om hur viktig superhjälteleken är, vilket leder till ett ifrågasättande av det egna synsättet på barnens inflytande. Ett motstånd från ”bångstyriga” kan synliggöra förskolans normer. Pedagogerna går djup­are in i superhjälteleken via utforskande samtal och barnens deltagande i dokumentation. Det som verkar kaotiskt och stör­ande kan vara meningsfullt. Barnens tillit är en färskvara. Att kritiskt granska sig själv är svårt.

Hur kunde några lerkluttar på en spegel, ditsatta av ett par småbarn, leda till ett långvarigt projekt, en omvälvande insikt om språk­lig mångfald och ett förändrat tänk­ande. Att det finns sätt att vara i världen som ännu inte är kända för oss. Stina Sjöstrand och Karin Wiknertz på S:t Gertruds förskola hade länge vandrat i Reggio Emilias fotspår och deras fascinerande bidrag har namnet Lerspråket.

I Kastanjegårdens förskola, där Linda Berggrensson och Ingela Cedervall arbetat med ett legoprojekt, kallas alla rum för ateljé. Ingenting är statiskt och under en period blev matateljén legoateljé. Språkande i vid bemärkelse och transformerande möten hade valts som teman och legobyggandet studerades extra intensivt.

När intresset mattas lägger man till figurer från populärkulturen (Hello Kitty) och legovärlden berikas med målade och laminerade bilder. Språkande om utseende och attribut, identitet och utforskande tar fart. Manligt och kvinnligt. Vem vill du vara? Projektberättelsen är lång och vindlande.

Egna ritblock blev en vändpunkt på Tranans förskola. Tina Lo Presti och Sanna Mikkola kallade sitt projekt ”I mitt block kan vad som helst hända”. Alla ritar då och då men en grupp var speciellt aktiv och i blocken kunde återkommande motiv studeras. Pedagogerna filmade, fotade och skrev ned barnens samtal och frågor till ett material som tolkades tillsammans med barnen. Prinsessor var en vanlig karaktär. Kronor, ädelstenar. Regnbågen återfanns i nästan alla block. Barnen ritar åt varandra. En inspirerande fördjupning av den vanligaste sysselsättningen på förskolan.

Bokens värde ligger i exempel på verksamhet där pedagogerna lagt bort vad de själva alltid tagit för givet, sin egen prestige och honnörsorden. Deras ödmjuka inställning har hjälpt dem att komma något på spåren om maktfördelning och barns inflytande i förskolan.

Förskola i rörelse och förändring (antologi)

Redaktörer: Per Dahlbeck och Kristina Westlund

Studentlitteratur

 

 

 

   

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin