Läs senare

Våga undervisa i förskolan

19 sep 2015

Begreppet undervisning har sedan ett antal år funnits i förskolans styrdokument och vi som arbetar i förskolan diskuterar ibland vad begreppet innebär i förskolan. När jag börjar läsa forskaren Susanne Thulins bok Göra naturvetenskap i förskolan så är jag väldigt nyfiken på om hon lyckas tydliggöra på vilket sätt lärare undervisar i förskolan. Boken fokuserar på hur förskollärare kommunicerar när de jobbar med naturvetenskap tillsammans med barnen.

Boken är uppdelad i nio kapitel som var för sig är intressanta men som tillsammans bildar en helhet som gör boken lätt att läsa och gör att jag vill fortsätta läsa vidare efter varje kapitel. I början av boken ger Susanne Thulin flera intressanta exempel på observationer som hon gjort i arbetet med sin avhandling från 2011. Hon visar flera exempel på att lärarna använder ett antropomorfistiskt språkbruk i sin kommunikation med barnen, det vill säga att lärarna ger djuren mänskliga egenskaper.

Ett exempel som får mig att stanna till och reflektera är en dialog om en snigel. Ett barn har fått tag på en liten trädgårdssnäcka och vill att snigeln ska krypa ur sitt skal. Läraren säger: ”Du får inte röra den, då blir den ju rädd, va?” Barnet svarar: ”Den måste ju ut.” Läraren svarar: ”Ja, det måste den, men då får man ju ta det försiktigt, man kanske kan prata med den.”

När Thulin därefter skriver om hur troligt det är att vi människor kan tala ut en snigel ur sitt skal, och om läraren verkligen tror det, så blir boken humoristisk och jag blir ännu mer nyfiken på fler exempel på hur lärare kommunicerar. Susanne Thulins analys är att läraren i stället för att undervisa i naturvetenskap använder sig av djuren som ett redskap för en annan del av förskolans uppdrag, nämligen fostransuppdraget och i så fall passar det utmärkt att ge djuren mänskliga egenskaper.

En del av förskolans didaktik är att vi ska väcka barnens nyfikenhet och upptäcka och lära tillsammans med barnen. Ett exempel som Thulin ger på detta är när Eskil, fyra år, tillsammans med en lärare har gråsuggor i burkar. Läraren ska sätta på locken och Eskil frågar: ”Var är luften?”. Läraren svarar inte på frågan utan burkarna ställs bara undan och tas fram några dagar senare. Då säger Eskil: ”Ska vi se om de är döda?”. Inte heller den här gången får han gehör för sin fråga. När de öppnar burkarna ser de att gråsuggorna lever. När de tittat klart och återigen ska sätta på locket så frågar Eskil: ”Var är luften?” Ingen hör frågan. Eskil frågar igen: ”Var är luften?” och äntligen hör läraren, men i stället för att ge ett svar så ställer läraren samma fråga: ”Ja, vaaar är luften?”. Samtalet avslutas med att läraren föreslår att de ska ta reda på det så sätts locket på igen.

Nu börjar jag fundera på hur dåligt Eskil sover på nätterna då han måste fundera på om gråsuggorna får luft eller om de kommer att dö. Varför ville inte läraren svara på Eskils fråga? Är det vanligt att lärare i förskolan inte svarar på frågor och berättar för barnen det som de vill veta?

Författaren visar fler exempel på lärare som verkar vara lite rädda för att undervisa genom att inte berätta och ge barnen nya begrepp och fakta.

I kapitel åtta ger Thulin sina egna reflektioner kring de observationer hon gjort och menar att vi förskollärare måste fundera över vår egen roll när vi jobbar med naturvetenskap och i det avslutande kapitlet visar hon på en mängd didaktiska frågor som vi kan förhålla oss till.

Jag tycker den här boken är viktig och läsvärd och på ett bra sätt tydliggör behovet av att vi som arbetar i förskolan måste fundera på vad vi vill att barn ska lära och hur vi lär ut, framför allt inom ämnet naturvetenskap men även överfört till andra ämnesområden.

Göra naturvetenskap i förskolan
– med fokus på kommunikation

Susanne Thulin
Liber

Fråga

Har du fått någon fortbildning senaste året?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin