Ingår i temat
Leve leken!
Läs senare

Välkommen till cirkus Stenkolet

Livet blir mycket roligare när man leker. Därför fångar barnen på Stenkolets förskola varje tillfälle. I väntan på bussen, på gården och som nu, i den egna gymnastiksalen.

11 apr 2014

Foto: Anders G Warne

Vad händer om man släpper lös en grupp förskolebarn i en i stort sett tom gymnastiksal på en fredagseftermiddag, med ett stort förråd fullt av prylar att fritt plocka fram och använda?
Ungefär samma sak varenda gång, berättar förskollärarna Birgitta Söderström och My Junker.

– Först springer de bara omkring. Några brukar dra fram bilarna och köra runt på dem. Så håller de på en stund innan de sätter igång och börjar leka.

Precis det händer även nu, när Förskolan är på besök.

– Av med strumporna, påminner My Junker medan hon öppnar dörren.Foto: Anders G WarneDen ivriga barnaklungan rusar in i salen och börjar springa runt, runt och fram och tillbaka, kastar sig upp på bänkar och i ribbstolar.

Där kom bilarna fram… och sedan innebandymål, bollar, några koner, bräder, plaströr, skumgummimattor och en hel del annat.

Otto sätter igång och bygger en bilparkering mitt i salen. Henrietta är en tiger.

Filippa och Hedvig är mamma och pappa som ska åka bort till ett annat land. Otto har blivit polis så nu har bygget blivit ett fängelse. Plötsligt kommer de på att Birgitta Söderström är en tjuv som har stulit smycken. Hon spelar med, gömmer händerna bakom ryggen och hamnar i fängelse. Konstapeln Nina Ha säger att tjuven kan få en extra smörgås om hon berättar var skatten är.

– Annars skjuter jag, säger Nina Ha.

I andra hörnet av salen finns ett annat bygge, med bilgarage och sängar. Här ligger Nanci som är sjuk och har feber.

– Hon älskar att leka sjuk berättar My Junker som just nu klappar Nancis panna och plockar fram några låtsasmynt ur fickan, att köpa glass för.

Hunden Henrietta behöver nog gå i dressyrskola, säger hon och förklarar hur man kan lära en hund att gå fot.

Nu växer en ridskola fram strax intill, med hinder av koner och pinnar.

– Bara hästar får hoppa, säger Filippa, när hunden vill prova.

På golvet kryper leoparder och tigrar omkring och Albert, med en mantel på ryggen, kastar rispåsar av tyg upp i luften, som en liten jonglör.

Det känns nästan som en cirkusföreställning. Fullt ös överallt med massor av olika ”nummer”. Men trots det ändå förvånansvärt få kontroverser.Foto: Anders G WarneEfter någon timme kommer Birgitta Söderström med mellanmålskorgen som hon hämtat på avdelningen en trappa upp.

– Åh, äntligen frukost, ropar den nyvakna prinsessan Filippa.

Några slår sig nerför att äta, framför allt de yngsta som behöver hämta nya krafter. De andra vill fortsätta leka ett tag till.

– Jag tror aldrig att det har varit så många olika lekar på gång här inne förut, säger My Junker.

– Oftast brukar de leka mer tillsammans allihop och fördjupa sig i en och samma lek.

Kanske blir de extra upplivade av att ha besök.

Att ha en egen gymnastiksal är en lyx, särskilt här i Stockholms innerstad, där trycket på förskoleplatser är hårt. De fyra avdelningarna på den kommunala förskolan turas om att vara här och leka några timmar varje vecka. Ibland har de gymnastik. Och ibland lånar de ut salen till en grannförskola.

– Här blir leken annorlunda än uppe på avdelningen, där alla saker finns som vi använder varje dag, säger My Junker.

– Våra barn leker hela tiden, vad vi än gör. Skapandet, utforskande och samlingar mynnar för det mesta ut i en lek efter ett tag. De leker i hallen, när de sköljer tallrikarna och vid matbordet. Vid mitt bord leker vi Barna Hedenhös varje dag vid lunchen. Det går ju precis lika bra att be hunden Urax om mjölken och är mycket roligare.Foto: Anders G Warne– De hittar på lekar av vad som helst och suger åt sig idéer från allt de hör, säger Birgitta Söderström.

Till exempel resulterade hennes egen berättelse om ett besök i en saltgruva i Krakow i att barnen lekte saltgruva i flera veckor. När de var i skogen hittade Henrietta, 5, en glasbit och bestämde sig för att hon var glaskonstnären Olle Nyman, som hon hört talas om. De tog med glasbiten in och blev glaskonstnärer allihop. Sedan åkte de till Skansens glasblåseri och plockade spillbitar och passade på att prata om vad transparens betyder.

My Junker och Birgitta Söderström har arbetat på Stenkolets förskola sedan 1980. Leken har alltid stått i centrum. Den stora inspiratören är, precis som för många andra, leklegendaren Birgitta Knutsdotter.

– När hon var här och arbetade med oss i början av 90-talet, innan läroplanen fanns, tyckte hon att vi skulle ta bort all verksamhet som inte var lek, säger Birgitta Söderström.

Efter ett tag märkte de att mycket annat inte blev av när de gjorde på det viset. De hade till exempel tänkt att barnen skulle tillverka den rekvisita som de behövde till leken men i stället grep de i luften efter låtsasföremål för att slippa bli avbrutna. Därför införde de särskilda stunder för skapande och gymnastik i schemat.

Foto: Anders G Warne

När läroplanen kom, 1998, blev skillnaden inte så stor eftersom de redan hade många aktiviteter för barnen.

– Men vi har fått möjlighet att vidareutbilda oss i språk, matematik, naturvetenskap och teknik, som vi använder i barngruppen på ett lekfullt vis. Jag tycker att man har betonat leken mer i den reviderade läroplanen, vilket känns bra. Däremot har mycket av vår viktiga lek i barngruppen naggats i kanten av administrativt arbete som lagts på oss, säger My Junker.

– Det finns mycket spännande och kul i läroplanen och jag är glad över att vi har den, säger Birgitta Söderström, som tycker att verksamheten har skärpts till lite grann på ett bra sätt.Foto: Anders G WarneAndra skillnader är att det nu är betydligt fler barn i gruppen och då är det inte lika lätt att engagera sig i en lek med bara några få barn, som tidigare. Men de har planerat så att alla barn har ett ordentligt lekpass varje dag. Den enda organiserade leken är på gymnastiken. Tidigare var de mer aktiva i barnens lek. Nu tycker de att barnen ska få ha leken för sig själva och lägger sig i så lite som möjligt, men finns till hands och kan ta på sig vissa biroller.

– Det är skönt att få ge sig hän utan att behöva tänka på att få in olika moment och att arrangera leken, säger Birgitta Söderström.

Hon ser ingen motsättning mellan det som står i läroplanen och att ha ett lekfullt arbetssätt. Matematiken, språket, konstruerandet och allt det andra kommer oundvikligen med på köpet i leken har de märkt.

– Men vi är inte sådana som inte kan ändra oss. Hör vi något intressant så testar vi gärna och skulle det leda till något bättre fortsätter vi med det, säger hon.

– Bara att finnas där som vuxen gör att lekarna varar längre, flickor och pojkar och äldre och yngre leker ihop, säger My Junker.

Alla lekar är tillåtna, även de svarta. Det är okej att få vara grym i sin roll så länge man inte skadar någon annan.

My Junker tror inte att hon skulle ha fått den närhet till barnen om hon inte deltagit i leken.

– Det gör att jag får dela en spännande kreativ vardag med dem, säger hon.Foto: Anders G Warne– För det enskilda barnet är nog det största värdet att ha med sig glädjen i att kunna fantisera och leka tillsammans med andra. Förutom att leken gör dem lyhörda, uppfinningsrika, fantasifulla och empatiska blir de också villiga att kompromissa och lösa konflikter för att leken ska kunna fortgå.

Alla artiklar i temat Leve leken! (8)

Fråga

Om du får önska dig vad du vill inför det nya förskoleåret 2020 – vad väljer du då?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin