Ingår i temat
Lek
Läs senare

Vuxen gäst i barnlekens verklighet

LekBarn lär sig genom att leka. Men när ”undervisning i förskolan” blivit ett mantra – hur värnar vi lek­pedagogiken? Forskningen har spännande svar.

25 nov 2019
Vuxen gäst i barnlekens verklighet

När Verner von Heidenstam beskrev sin hemlängtan i dikten Ensamhetens tankar var det som bekant inte människor han saknade, utan ”stenarna där barn jag lekt”. Kanske längtade han också lite grann efter att få leka? För trots att vuxna kan leka förknippar vi kanske leken främst med barndomen. Vi har nog alla starka lekminnen från vår barndom: upplevelser och erfarenheter som vi kan framkalla i vårt minne om vi anstränger oss. Även Nationalencyklopedin betonar relationen mellan lek och barn under sökordet ”lek” – som ”förekommer både bland människor (särskilt barn) och bland högre stående djur”.

Det finns åtta olika traditioner av lekteori. Vilka är relevanta idag, vilka kan kombineras.

Den kortare definitionen av lek i Nationalencyklopedin är att det är en ”verksamhet som sker ’som om’, låtsasverksamhet”. Men det är inte vad en sexåring svarar om hen ges frågan om vad lek är: ”Det är när man bara leker, utan att behöva lära sig något.”

Ylva Ellneby.

Sexåringens svar återfinns i Ylva Ellnebys aktuella bok Den livsviktiga leken och bokens författare följer upp det med att fråga sig (och läsaren) om sexåringens svar kanske är en viktig tankeställare.

– I dagens läge har vi en viktig uppgift att försvara leken. Det som ofta lyfts i läroplaner och styrdokument är undervisning, digitalisering i förskolan och dokumentation. Vissa moderna lekforskare har uttryckt oro för att leken kommer i skymundan när den ska användas i undervisningens tjänst. Visst kan den det, men man måste veta vad man gör och inte bryta in i pågående lek. Jag ville i min bok lyfta att leken har ett viktigt värde i sig själv: den lägger grunden för både empatisk och social utveckling, konflikthantering, perception, motorik. Allt det utvecklar barn genom att leka, säger Ylva Ellneby.

Från USA kommer allt fler signaler om att barn har slutat leka. Där skrivs till och med lek ut på recept för vissa barn. Det finns alltså flera hot mot leken. Ett av dessa är möjligen att den är svår att definiera. Vet vi vad vi menar när vi talar om lek? Ylva Ellneby ger i sin bok en kort historisk överblick över vad olika filosofer, psykologer och pedagoger skrivit om lek – och hur de har definierat den. Hon skriver att dessa tänkares olika syn på lek och lekteori kan verka förvirrande vid en första anblick.

– De har alla sin egen syn på vad lek är, säger Ylva Ellneby. De anser alla att den är viktig för människans, eller barnets, utveckling. Men någon slutgiltig definition ger ingen av dem.

I boken Lekteorier gjorde Mikael Jensen en genomgång av gamla och nya lekteorier. Han delade in dem i åtta olika traditioner: den evolutionära/biologiska; den kognitiva och utvecklingspsykologiska; den vardagspsykologiska; den kommunikationsteoretiska; den fenomenologiska; den psykoanalytiska; den sociologiska och den kulturella.

Mellan dessa teoretiska traditioner finns likheter och samband – och i praktiken är det nog bra om man kombinerar dem med varandra i stället för att uteslutande tillägna sig en variant. Det håller Ylva Ellneby med om:

– Det kan vara intressant att diskutera med sina kollegor om vilka lekteoretiker som var i ropet när de gick sin förskollärarutbildning, för det säger nog något om deras syn på lek. Efter att man konstaterat detta går det bättre att komma vidare och ställa sig frågan om vad som är relevant för respektive förskola i dag när det gäller att stödja leken.

Illustration: Emma Virke

Sin egen historiska genomgång inleder Ylva med Platon eftersom hon ville visa att stora tänkare i alla tider har reflekterat över lek som fenomen. Därefter tar hon upp namn på lekteoretiker som torde vara mycket välkända för alla som utbildat sig till förskolepedagoger, som exempelvis Friedrich Fröbel, Lev Vygotskij och Jean Piaget. Men lite mer oväntade namn dyker också upp i hennes lekteoretiska historieskrivning, som filosofen Friedrich Nietzsche:

– Hans teorier om bråklek, där barnet får ge utlopp för destruktiva krafter är en viktig påminnelse till alla som tycker att leken ska vara för ordnad. Barn tycker om att bygga upp, men de tycker även om att krascha tornet eller kojan de färdigställt.

Efter många manliga utländska tänkare kommer Ylva fram till den svenska kvinna som på många sätt varit avgörande för hur vi ser på lek i dag: professor emerita Birgitta Knutsdotter Olofsson. I böcker som Lek för livet, I lekens värld eller De små mästarna: om den fria lekens pedagogik har hon utvecklat lekpedagogiken som metod och noggrant understrukit hur viktig leken är för barns utveckling. Hon är en av Sveriges kanske främsta lekforskare. Nyligen mottog hon Lekfrämjandet IPA:s lekpris för sin långa gärning och hon förknippas ofta med begreppet den fria lekens pedagogik – ett begrepp som dock inte ska förstås som att barn lämnas att leka helt fritt.

Den helt fria leken – utan överinseende och delaktighet från vuxna – är inte heller något som forskaren Mia Heikkilä, docent i pedagogik vid Mälardalens högskola och biträdande professor vid Åbo Akademi, tror speciellt mycket på.

Om vi gullifierar leken förstår vi den inte. Den blir rastverksamhet.

– Vi behöver revidera begreppet ”fri lek” kraftigt, säger hon. En del förskolor har redan tagit bort begreppet, då de insett att all lek är styrd på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt. När vi inser det kan vi styra leken med klokskap, vilket innebär att vi kan sätta in lekdidaktiskt tänkande i exempelvis de material vi erbjuder barnen och se till vilken typ av lek respektive grupp särskilt behöver: ska vi understöjda språkutvecklande lekar eller rollekar i den specifika gruppen? Är gruppen alltför könsuppdelad i sina lekar? Allt det går att understödja om vi bara är medvetna om det.

Mia Heikkilä har ägnat mycket av sin forskning åt frågor som rör genus i förskolan och skrivit böcker som bland annat Lärande och jämställdhet i förskola och skola som riktar sig till lärarstudenter, lärare i för- och grundskola samt skolledare.

– Ingen lek är fri. All lek är styrd av handlingserbjudanden som ges genom exempelvis rummet där leken ska ske och vilka saker som finns där. Är miljön starkt reglerad och genuskodad blir sannolikt även leken genuskodad på ett eller annat sätt.

För att motverka stereotypa föreställningar om att pojkar behöver ”springa av sig och vara fysiska” och att flickor ”vill leka omhändertagande lekar” krävs en översyn på organisationsnivå, menar Mia Heikkilä:

Mia Heikkilä.

– Hur väl man lyckas med det beror på om kommunen eller den fristående förskolan har en organisation och tydliga målsättningar, samt en ledare som tycker det är viktigt med genusfrågor. För att få leken mer jämställd krävs organisatoriska beslut om att exempelvis bidra med lekmaterial som utmanar, eller som behöver tas bort. De vuxna behöver också själva vara aktiva och delaktiga i leken, så att den styrs åt rätt håll. När man tvekar kan man gå tillbaka till frågan ”varför arbetar vi med detta?”. Svaret är att vi gör det för att könsstereotyp lek begränsar individer, deras möjliga livsval, samt idéer om vilka de är och vilka andra är.

Mia Heikkilä ser en fara i att många inom förskolan fortfarande fastnar i könsstereotypa förklaringsmodeller – kring hur pojkar respektive flickor ”vill” leka, och vad de vill leka med – och att pedagoger tänker att fri lek är detsamma som god lek och inte ska styras av vuxna:

– Vuxna kan med klokskap, reflektion och stor respekt för barnen lägga sig i leken och styra den på ett bra sätt så att den inte fastnar i gamla mönster som begränsar.

Även Margareta Öhman sätter i sin bok Värna barns lekstyrka den närvarande pedagogen i centrum. Rollen kallar hon ”närvarotör”.

– En närvarotör är en vuxen som inte bara är observatör och närgranskar barns lek, utan som också är närvarande. Någon som inte bara ser vad barnen gör, utan som också kan tolka och ingripa stöttande i leken när det behövs för dess flöde, säger Margareta Öhman, som är psykolog, familjeterapeut, författare och föreläsare. Margareta har varit verksam inom förskolan i hela sitt yrkesliv.

I boken lyfter hon lekens betydelse och syftar till att ge personal i förskolan medvetenhet och förståelse för den livsviktiga leken och rätt verktyg för att kunna värna och främja den. Kärnbegreppet i boken är lekstyrka.

Birgitta Knutsdotter Olofsson.

– Med det menar jag en medfödd möjlighet som barnen kan utveckla om de får rätt hjälp. Det är som en muskel som blir starkare när den används. Det som gör att lekstyrkan växer är positiva upplevelser och erfarenheter av lek och det är vår uppgift i förskolan att ge detta till barnen, säger Margareta Öhman.

De olika teorierna om och förståelsen av lek har ändrats under åren. Margareta Öhman skriver att vi i dag oftare möter teorier som utgår från det lekandet barnets egna perspektiv. Hon menar att det är viktigt att det är så som en motvikt till att många talar så mycket om undervisning och att lära sig saker. Men också för att lekandet bidrar med så mycket i våra liv.

– Lek är helt avgörande för hjärnans utveckling. Förskolebarn gör i leken sådant som de annars inte kan göra. Det är fundamentet för låtsaslek. Pannlobens exekutiva funktioner utvecklas inte fullt ut förrän vi är i tjugoårsåldern. Men i leken prövar redan förskolebarn sådant som hänger samman med dessa exekutiva funktioner. De leker eftertänksamt, de använder minnet och de hanterar situationer som uppstår när de vill leka en sak och kompisarna vill ta leken åt annat håll, vilket i slutänden handlar om impulskontroll. Allt detta sker när barn är trygga i leken.

– Dessutom ger leken barnen samarbetsförmåga, samhörighetskänsla och samvarokompetens.

Lek är något som utgår från barnen själva. Margareta definierar den som egeninitierad, egenkontrollerad och egenstrukturerad verksamhet i sin bok. Hon menar att det är viktigt att bygga in lekmiljöer som understöder detta i förskolan och att inte bara lägga krutet på lärmiljöer.

– Barn äger leken. Vi vuxna är gäster som kan låta oss bjudas in, komma med gåvor till leken så att den blomstrar, det vill säga fördjupas och utvecklas. Det handlar inte om att barn ska leka själva. Vi ska vara närvarande och ge leken goda villkor.

I sin bok fastställer Margareta Öhman hur viktig leken är. Enligt henne är den kort och gott förskolans kärnverksamhet.

– Lek är barns sätt att vara i världen. Det vore konstigt om en verksamhet som riktar sig till barn i en ålder då de leker som allra mest inte beaktade detta. Det är därför också viktigt att vi funderar över relationen mellan lek och undervisning. Leken kan ju ge upphov till undervisning, men jag tycker att man som pedagog ska vara lyhörd och inte avbryta leken för mycket. Det är bättre att följa upp något som skett i leken i efterhand, för om man vill gå in och vara pedagogisk i själva leken är det lätt att man avbryter den och tar över. Då blir det inte lek längre.

Margareta listar i sin bok en rad olika hot mot leken, som exempelvis banalisering, kommersialisering, lekförstöring, hotade grundförutsättningar och myter om lek.

Margareta Öhman.

– De två största hoten tror jag är när vi för det första romantiserar leken och tycker den är gullig, vilket innebär att vi inte ser vad som faktiskt pågår. Den blir rastverksamhet och då främjas inte leken. Det andra är en banalisering av leken och med det menar jag tanken om att lek inte är lika ”viktig” som undervisning och lärande samt att vi glömmer att särskilja barns aktiviteter och tycka att allt de gör är lek.

– När vi vuxna förstår och närmar oss lek mer normkritiskt kan vi ge barnen de bästa förutsättningarna för bra lek.

Ylva Ellneby började som sagt arbetet med sin bok Den livsviktiga leken med intentionen att lyfta leken. Hon instämmer i att den är hotad, men ser ändå ljust på framtiden:

– Å ena sidan är den hotad av att vi i dag vill lära barnen så oerhört mycket, men å andra sidan märker jag ett stort engagemang och en brinnande lust från personal i förskolan att lyfta och utveckla leken. De är medvetna om att leken finns inneboende i varje människa och att behovet av att leka är grundläggande eftersom det är så vi lär oss det mesta från början.

Utvalda böcker om lek

Ylva Ellneby
Den livsviktiga leken
(Natur & Kultur Förskoleserien, 2019)

Margareta Öhman
Värna barns lekstyrka
(Gothia fortbildning, 2019)

Mia Heikkilä
Lärande och jämställdhet i förskola och skola
(Liber, 2015)

Birgitta Knutsdotter Olofsson (redaktör: Marie Larsén)
Den fria lekens pedagogik – teori och praktik om fantasileken
(Liber, 2017)

Mikael Jensen
Lekteorier
(Studentlitteratur, 2013)

Fråga

Om du får önska dig vad du vill inför det nya förskoleåret 2020 – vad väljer du då?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin